Det här va ett tag sen. September 2014 var senast jag skrev nåt här.
Tiden då mitt liv rusade framåt. Åt exakt rätt håll. Vi hade börjat renovera ett hus att flytta till. Jag var äntligen gravid med vårt andra barn.
Så lyckligt ovetande jag var då. Om vad som skulle hända inom bara ett par månader.
Hela min värld skulle rasa.
Hela min varelse skulle smulas sönder till spillror och min uppfattning om människor skulle för alltid förändras.
Det låter kanske överdrivet dramatiskt. Herre gud, ingen har dött. Folk separerar varje dag.
Men kanske inte sådär.
Det har gått lång tid nu. Ett och ett halvt år. Än är inte alla delar lösta. Huset jag ska bo i är fortfarande inte klart så vi har inte kunnat göra en ordentlig bodelning. Men det viktigaste, barnen, är under kontroll och vi har fått till rutin på det. Inte alltid klockrent, men det funkar och barnen mår bra. Allt annat känns oviktigt i sammanhanget.
Jag brukar skoja om att jag ska skriva en bok om det här helvetet. Men samtidigt vill jag inte berätta. Inte för nån. Det finns så mycket som jag aldrig har berättat. Saker som hänt. Saker som har sagts.
Jag har inte berättat min version för att mota skvallret på byn. Bara försökt mildra skadan genom att försvara honom och säga att "Ibland blir det inte som man har tänkt". Och det är jag nöjd med. Jag vill inte att folk ska veta. Det räcker med det de redan vet.
Resten är mitt. Mitt att begrava långt bak i historien i hopp om att aldrig nånsin behöva uppleva det igen.
