Hamnat på is...

Ja, bloggandet alltså. Ibland blir det så. Man tar sig helt enkelt inte för att skriva.

I helgen var vi på gymmet en stund när de hade öppet hus, Conny tränade och jag och Kian socialiserade lite. I fredags kväll var jag också och umgicks, på en en pubkväll i en bygdegård inte långt här ifrån. (Jag vet att det låter lite bondigt - men det bjuder jag på!) Fick äntligen lite mod i lungorna och pratade med en gammal vän. Vi har sett varandra på avstånd nån gång tidigare men endast ett blygt hej har smugit sig fram.
Några små komentarer på facebook, men nu, i fredags alltså - riktiga samtal! Och det var jätte trevligt!
Ännu en av mina vänner som jag totalt tappat kontakten med under åren. Jag börjar fundera på om jag är en dålig vän. Att jag borde vara mer på. Men jag vill lixon inte... känna mig efterhängsen.
Det är inte bara en vän jag känner att jag tappat. Men kanske är det bara att åren går och man glider ifrån varandra? Så har jag tänkt tidigare... och att man är ju faktiskt två i alla relationer.
Men varför står just jag här idag utan särskillt många vänner kvar?
Oj, nu lät det deppigt! Det är inte så att jag inte har dem kvar. Vi är inte osams på något sätt. Bara att vi (jag?) tappat kontakten. Vardagen tar över och plötsligt har dagar blivit veckor och månader sen man sist sågs. Det var samma sak när vi gick i skolan, jag var mer ute hos hästen och hemma och pluggade än att hänga ute med kompisar. Och eftersom jag och Conny blev tillsammans när jag gick i 8an så har jag ju inte varit ute och "fiskat" heller....

Ja, nu känns det som att jag tappade tråden lite. Jag älskar iaf att umgås sådär härligt flyktigt med folk som jag gjort massor denna helg. (krävs väl ingen högre examen för att analysera den saken med tanke på ovanstående)
Pubkväll - öppet hus på gymmet - igår var det hembygdsdag där jag hade ett litet loppisbord tillsammans med världens finaste syskonbarn och på kvällen tittade jag in en stund på centermötet innan det var dags att åka hem och lägga lillebus.

Det flyktiga umgänget på öppna förskolan var däremot inte.... lika skoj. Där kände jag mig mer som den nya tjejen i klassen utan kompisar.... Men jag ska ge det några chanser till. Nästa gång ska jag stämma date med någon dock - så jag vet att jag har nån att leka med!
Men shit, nu gled jag tillbaka på det spåret igen. Deppo-Frida som tycker synd om sig själv idag??
Låter inte så lockande.

Kian ligger nu och sover sin förmiddagslur. Kommer troligen att vakna vilken minut som helst för han har sovit ett tag nu.. Under tiden har jag skurat och betalt räkningar. Och bloggat.
När han vaknar ska vi ge oss ut på en prommenad i solskenet. NJUTA!
Ska väl skryta lite också: Han kryper den lilla rackarn! Och reser sig mot saker lite smått. Det känns inte lika kul dock. För det betyder bara att han kommer ramla väldigt mycket, för han är alldeles för liten för att försöka stå! Men det förstår inte han... Mamma får hålla sig nära med en dämpande hand.

Lästa Nathalies blogg om folk som envisas med att jämföra sina barn. Jag känner faktiskt inte av det så mycket. Men det är nog lite för att jag inte vill höra. Jag vill inte jämföra. Alla tar sina steg i olika takt!
Och ska man nu jämföra så visst, Kian kryper. Men han varken babblar (gaga-gogo-mama), klappar händerna eller tap nåt pincett-grepp med fingrarna. Han har inga tänder alls, trots att vi alla trott att den första ska ploppa upp i typ 4 månader med tanke på hur han gnider i munnen. Men det kommer. Om inte imorgon så om ett halvår. Eller i alla fall innan han fyller 50!