Vinden har mojnat

Dagen har varit stormig. Både i väder och själ.
Vi började ju som bekant dagen och tillika veckan med det första besöket i vår utredning. Det kändes inte nåt speciellt egentligen. Förutom jag känner att jag ifråga sätter några av sakerna som sköterskan sa... Inte för att jag tror mig veta bättre. Jag är av åsikten att hon är proffs och kan själklart mer än mig!
Men jag har ju lät aker som inte stämmer riktigt med det hon sa... Men vi får se. kanske får jag anledning att återkomma till dem sakerna i framtiden. Kanske inte.

Jag fick i stort sett ingen sömn i natt. Jag vände och vred på mig. Lyssnade på min fina ljudbok. Tror jag somnade nån gång vid 3 tiden. För vid 4 vaknade jag till och la bort ipoden...
Halv 7 singde klockan och det var dags att försöka vakna igen.
Dagen fortskred sen ganska tråkig. Jag hade ingen lust alls att jobba. Trots att de arbetsuppgiter jag hade framför mig var de som jag tycker är roligast. Istället fann jag mig less och ointresserad av det mesta. Speciellt bebisverkstan...

Kvällen har nu kommit. Vinden har mojnat ute. Och inombords, ja. Jag känner mig lite avtrubbad tror jag. Och det enda jag kan känna när jag tänker efter är depp och hopplösthet.

Jag avslutade arbetsdagen med ett möte. Det kändes ganska bra. Jag hoppas att dem fick svar på de frågor de hade, så att alla kan känna sig nöjda och vilja fortsätta jobba!

Ska snart krypa till kojs igen. Tror jag ska lyssna lite på boken även ikväll. Imorgon ska jag ner och lämna ytterligare ett blodprov. Det som ska lämnas efter ägglossning. Så får vi se vad det ger.

Sköterskan skulle prata med gynekologen och se om vi ska få komma på nästa besök före eller efter semestrarna. Jag hoppas på före!!! Men jag vet inte. Det lät inte så hoppfullt på henne.
Mannen min ska ju ringa själv för att få boka tid att lämna sitt prov. "Imorgon". Han är inte riktigt lika... ska vi säga drivande? som jag. Det känns tråkigt.
Och lite jobbigt.
Det är ju då jag undrarom han verkligen vill.
Eller nej, jag vet att han vill. Men jag förstår inte varför han inte känner sig frustrerad??? Hans längtan har nog inte växt en cm, trots att vi försökt så länge. För honom kvittar det nog om det så skulle ta 3 år till. om det inte hade varit för mitt dåliga humör...

(Ja, så blev det depp och självömkan igen. Kul blogg det här! Men scrolla ner så finns iaf lite fina bilder! )

Om sanningen ska fram....

Förlåt. Men jag måste få ur mig lite.

Jag är så jävla less på detta. Jag är så trött på att längta. Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att vilja och låtstas som att jag inte vill. Jag är trött på att titta på alla andras barn. Jag är trött.

Jag vill inte mer. Jag vill inte att det ska komma en ny månad. Jag känner inte att ”varje månad är en ny chans”. Jag känner inte att varje månad är ett steg närmare vårt älskade barn.

Härom dagen konstaterade jag att: Man har försökt för länge, när man tänker att det värsta är hoppet. Förut, för några månader (läs cykler) sen. Då tänkte jag att ”Det värsta är besvikelsen när mensen kommer”. Nu tänker jag ”Det värsta är hoppet under ägglossningen. När man fortfarande tror att det kan ta sig”.

Då har man blivit för negativ. Då är man deppig. Då är man lite för hopplös.

Ändå kommer ju den där veckan. Straxt efter mens. Man myser till och tänker att jo, kanske kanske! Det här är kanske månaden!

Men det är inte.

Det har inte varit det hittills i alla fall.

Jag är trött på hejarrop också. Trött på att titta på min syster, som tittar på mig med besvärad min. Och klämmer ur sig att ”Det kommer…” Hon försöker sitt bästa att inte se besvärad ut. Hon smyger så sakta och försiktigt fram som hon kan för att inte råka trampa på mina små ömma tår. Ett litet andetag på felställe och hon är orolig för att jag ska explodera i självömkan och spy ur mig: ”Du har ingen aning om vad jag går igenom!” Jag är också rädd. För samma sak.

Men jag menar det inte. Och hon menar det inte. Vi vill bara varandra väl. Men vi känner varandra så väl att ord oftast är överflödiga. Jag vet vad hon tänker. Jag känner det. Och jag vet att hon vill väl. Men jag vill inte. Jag vill inte dela med mig. Jag vill inte prata.

Jag önskar att jag aldrig hade berättat för någon att vi börjat försöka. Vi skulle ju inte berätta. Vi ville ju överaska lite! Även om många ändå väntar, för ”Det är väl dags nu…?” Men vi ville fortsätta med vår charader lite till först.

Men jag kunde inte hålla mig. Min syster och mina 3 närmsta vänner vet. Jag sa inget på en gång. Men efter någon månad lät jag det sippra ut. För då skulle det ju ändå ta sig snart. För mer än ett par månader skulle det ju inte ta…….

Nu vill jag ta tillbaka alltihop. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte ens att jag ska veta. Just nu vill jag inte ens försöka längre.

Jag önskar att jag kunde bestämma mg för att ”Nej, nu skiter vi i det här ett tag. För det är bara jobbigt!”. Men jag känner mig själv. Jag kommer inte funka så. Jag kommer ändå hoppas. Jag kommer ändå tänka och i hemlighet räkna lite. För jag kan inte hålla mig.

Om jag ska lyckas släppa dessa tankar så kommer jag behöva börja med p-piller igen. Så att jag vet att det definitivt inte kan bli nåt. För kondomer kan ju spricka. Och avbrutet, då kan det ju komma lite innan. Säkra perioder är inte att lita på. För man vet ju aldrig när ÄL kommer att ske. Den verkar hoppa som den känner för i min kropp.

Men vi kommer ju inte sluta försöka. För jag vill ju så gärna ha ett barn. Och jag vill faktiskt ha det snart! Jag vill vara en relativt ung mamma. Vet inte varför, har alltid velat det. Och nu kommer jag ju vara minst 26, det tycker jag inte är spec ungt.

Jag vet inte vad jag sa göra. Jag vet inte hur jag ska orka. När jag inte har nån lust.

Jag är så lycklig. Egentligen. Jag är nygift och har en helt fantastisk man. Vi ha ett fint hus och bra jobb osv osv. Allt är verkligen bra. Jag vill inte gnälla. Jag är otroligt tacksam för mitt fina liv.

Men det saknas en liten liten detalj. En liten liten person. En stor saknad finns inom mig.

Och utan hoppet, så vet jag inte vad det finns för mening.

Kanske är det som alla som vill peppa mig säger. ”Det är klart att det kommer att ta sig!” ”Man måste slappna aaaaaaaaaaaaaaaav.”

Men kanske inte. Kanske är vi ett av dem paren, där det inte räcker med att slappna av. Där det faktiskt aldrig kommer att ta sig.

Nu har jag ont i magen igen. Jag tror att det är mina grubblerier som gör det. Ibland gör det bara ont. Ibland vill jag bara gråta. Ibland vill jag äta p-piller.

Jag vill inte vänta till i höst. Jag vill få den här utredningen avklarad. Jag vill veta. Jag orkar inte. Jag har ingen lust. Det är över en vecka till hoppet släcks för denna gång. Då kommer besvikelsen. Och då kommer jag att gnälla över det med.

Mer bröllops bilder

Och här kommer några av fotografens bilder:

Den vänstra tänkte vi förstora och ge till våra föräldrar.
Och den hägra använda på tack-korten.

Den vänstra är min absoluta favorit! Den ska vi förstora och ha här hemma. =)

Lite bröllops bilder!

Och här kommer äntligen lite bilder!

Tyvärr har jsg inte bilderna från kyrkan i datorn. Men lite från festen och resan kommer här!

Första dansen.
Till Metallicas "Nothing else matters"

Uppdatering och utredning

Hej! Frida heter jag och det var jag so startade den här bloggen för en tid sedan. Jag hoppas att du kommer ihåg mig trots att jag varit "no-show" så länge! =)

Jag tänkte börja med en liten uppdatering av livet:
30 april var således vår bröllopsdag. Den var helt fantastisk!
Dagen efter åkte vi på bröllopsresa till Greklnad. Det var super härligt!
Sen vi kom hem har det varit mycket jobb, för vi har hägsägong just nu. Och mannen har återgått till verkligheten med arbete i Linköping varje vecka. (utom den veckan som kommer då det blir lite extra ledigt!)
Jag har roat mig med att måla om i vårt kök, för jag ville ha en ny färg och så ville jag ha upp dem fina tavlorna som vi fick av en av mina vänner i bröllpspresent. Det blir jätte fint och jag är mycket nöjd.

Bilden gör dem inte rikgti rättvisa. Dem är så himla fina! Och hon har målat dem själv. =D
Så duktig!

Jag har även roat mig med att sätta6 in bilderna från vårt bröllop i ett album. =)
Min fina tottohäst är stel. Han är ju lite till åren och det märks. Men så länge han är glad och pigg så tänker jag faktsikt strunta i det. Han får gå så länge han verkar trivas! Nu är det ju nästan sommar, så hans exem börjar göra sig påminnt. Men jag sköter det så gått det går med medicin och täcke osv.
Vovven är även han stel men glad. Jag har dragit ner och går nu bara två prommenader per dag och det verkar funka bättre. Så vi kör  nog på så istället. Även här lever jag efter tesen: Så länge han är glad så är det bra!

Igår kväll hade jag mina tjejkompisar här på middag, prat och bilder-visning. Det var super mysigt! Vi har så himla trevligt ihop. En riktigt bra blandning. =)
Dem frågade om det var nån "Greklandsbebis" på gpång, och det är det ju tyvärr inte.
Det är fortfarande stilltje på den fronten och det är inte mycket att göra åt saken.

Imorgon ska vi dock på första besöket hos läkaren och på så sätt starta en utredning. Mensen som jag borde få lagom till nästa helg blir den 14e i ordningen. Så det är dags att kolla om det finns nån anledning till vår långa väntan.
Jag var hos gyn samma vecka som vi kom hem, bara för att kolla att allt såg rätt ut efter missfallet i höstas. Det gjorde det. Då passade dem även på att ta blodprover på mig.
Så imorgon ska vi tydligen få svara på en massa frågor och så ska mannen få lämna blodprov.
Sen ska jag tydligen få lämna ett blodprov till, när jag precis haft ägglossning. Nu tror jag att jag hade ÄL i fredags, så jag vet inte om dem kan ta det provet redan imorgon då. Det vore ju toppen i så fall!
Mannen ska få en remiss för att lämna spermaprov och jag ska få komma tillbaka en annan dag för en äggledar-spolning.
Det är så jag har fattat det iaf. Och ímorgon således det första steget.
Det känns... inte alls? Inte än iaf. Jag tror att det känns bra att få kolla upp. Men just nu känns det som vilket läkarbesök som helst. Jag är trött och ska snart gå och lägga mig tror jag. Förhoppningsvis somnar jag fort och slipper fundera närmare på morgondagen.

Idag har jag spenderat hela min dag på en åkgräsklippare. Vi bor i ett litet bostadsområde, som har en vägförening. Området har 3 grön-ytor som ska klippas av de boende. Idag gjorde jag det. Det tog 5 timmar(!)... Men - med en mp3 bok i öronen så var det inte så farligt! "Ide lugnaste vatten" av Viveca Sten, läses av Catharina Ewerlöv. Mycket bra so far! Och jag har en känsla av att det här kommer att vara dem första av MÅNGA böcker jag avnjuter på detta sätt. =) Dock utan gräsklipparen får jag hoppas. =P

Nu ska vi äta en sen middag. Eftersom gräsklippningen tog hela min dag i anspråk och vi åkte direkt till min mamma för att fika efteråt, så blev det inte middag förrän nu.
En köttbit med pommes och sås. Och lite broccoli. Klassisk middag i vårt lilla hem. =)

Hoppas att du har haft en underbar dag! Och att du snart tittar in igen. För nu ska jag försöka bättra mig med uppdateringarna!

Dags att sova

Ännu en vecka har passerat. Vi har högsäsong på jobbet. Jag har målat om i matrummet. Vi har fått en tid til gyn för första samtalet i ytredning om varöfr vi inte blir med barn. Denna helg har jag jour. Och jag har just suttit och tittat och sorterat bland bilderna från bröllopet.
Tiden går!

Och nu slog jag just iväg en insekt som flög förbi. Vi har nå små röda flygfän i huset. Sett flera stycken i veckan. Trodde det bara var en först och brydde mig inte. Men nu börjar jag märka att dem är flera, så nu måste jag göra nåt åt dem. Conny var lite orolig att vi kanske har fått en fukt skada.. Det vore ju INTE så bra!

Nu skia jag nog krascha i säng. Hoppas du har en härlig fredag kväll... natt! =)

Den som väntar på nåt gott...

... får tyvärr vänta lite längre!
Vi har nu varit hemma en vecka och ändå har jag inte skrivit nåt nytt inlägg med mera bilder.
Men jag ska - jag lovar!

Förra veckan bliev ju kort eftersom vi kom hem på måndag morgonen var jag ju ledig på måndagen. Så det blev bara tis-fre med jobb. Skönt med lite mjuk start. =) Och roligt att få känna att det är roligt att vara tillbaka på jobbet!
Idag var det mindre roligt dock. Vår högsäsong är här och en av mina kollegor har mycket jobbigt jobb framför sig. Jag försår ju såklart att det är jobbigt och tungt. Men kanske skulle det kännas lite bättre om vi kunde ha en trevlig stämning! Och hjälpas åt. Men så funkar det inte. Det är sama visa varje år. Butter, suckar och är vresig. Så skoj - Not!
Men det är "bara" ett par veckor. Sen blir det sommar. =)

På hemmaplan hade vi lyx med mannen hemma hela förra veckan. Mysigt.
Men i morse åkte han Linköping igen. Han sa att det kändes lite tungt att åka. Nu när han vant sig med att vara hemma. Gulligt. Min fina man!
Jag har tyvärr kunnat konstatera att det inte blev någon romantisk "bröllops-rese-bebis". Kändes tungt, jag hade verkligen hoppats denna gång.
Var hos gynekologen förra veckan, dem ska ringa mig i veckan för att diskutera eventuell utredning. Känns sådär. Hade ju förstås hoppats slippa det. Men samtidigt så har det ju gått så lång tid nu, så man vill veta att allt är som det ska.
Vi får se vad dem säger. Om det blir utredning nu eller i höst.

Nu ska jag tvätta penseln jag använt för att måla en av väggarna i matrummet.
Tanken är väl att vi (jag) ska måla alla väggar.  Men jag är inte säker än. Jag har målat den ena, den stora. Jag tror att jag tycker det blev lite för mörkt.
Så antingen låter jag den vara och har bara en fond vägg. Eller så ska jag försöka spä ut den lite, så att den blir ljusare. Jag har vit färg så det är inga problem... Men jag vet inte än. Ska ta en ny titt nu med fräscha ögon, så får jag se om jag får en åsikt. Annars funderar jag till imorgon.

What a night!!

För att citera ”Mamma Mia” filmen. =)

Nu kommer äntligen ett litet inlägg. Det hanns helt enkelt inte med före resan och nu har vi fått internet på rummet. =)

Lördagen den 30 April, min bröllopsdag. Jag sov hos mina föräldrar och efter frukost bar det av mot frisören. 3 timmar och 15 minuter senare var det hem till min syster för sminkning och påklädning. 14.30 gick jag ner förr altargången, fram till min man, och lovade honom trohet tills döden skiljer oss åt.

Fotografering, middag, dans och många många pussar senare åkte vi hem till vårt lilla hus för första natten som man och hustru.

Jag kommer att återkoma med mer detaljer och mer bilder. Men detta var en snabb recap! Dagen var fantastisk. Allt var jätte bra. Conny var super snygg! Och jag kände mmig precis så vacker som jag hade hoppats. =P

Söndagen gick åt till att packa och

Öppna presenter. För 18.45 lyfte vårt plan mot Grekland och Rohdos.

Och nu sitter vi här. Det är torsdag och solen strålar. Vi är gifta och har det fantasiskt bra. =) Just nu väntar jag på att solen ska krypa in en liten bit till på vår altan/pooldäck, ja, för vi har nämligen en egen liten pool! Och idag är planen att vi bara ska sola och lata oss. Igår hyrde vi en bil och åkte på lite utflykter. Vi besökte ett gammalt kloster dit kvinnor som vill bli gravida och få ett lyckligt äktenskap vallfärdar.  Det tyckte jag lät passande! 305 trappsteg var det upp. Det låter inte så mycket tycker jag. Men det var lite kämpigt. För det var lite varmt också. Men absolut trevligt. =) Mysigt med utflykt tyckte vi båda! Sen var det Lindos, den vita staden med ett akropolis på toppen av berget. Efter att ha vilat en stund på hotellet samt ätit lunch åkte vi in till Rohdos stad för lite shopping. Jag köpte en vit ”Prada” väska. Och Conny två t-shirtar. Jag köpte även en slips till pappa eftersom han fyller år nästa vecka. Och när i var i Lindos köpte vi en liten tavla. Vi köpte en stor tavla när vi var i Egypten, så vi sa att det ju kan få bli vår lilla tradition, att vi köper tavlor när vi reser. =)

Hörde att det har snöat i Sverige. Det måste jag säga får solen här att kännas ännu skönare! Men som sagt, jag återkommer med mer info och bilder när jag kommer hem!