Om sanningen ska fram....

Förlåt. Men jag måste få ur mig lite.

Jag är så jävla less på detta. Jag är så trött på att längta. Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att vilja och låtstas som att jag inte vill. Jag är trött på att titta på alla andras barn. Jag är trött.

Jag vill inte mer. Jag vill inte att det ska komma en ny månad. Jag känner inte att ”varje månad är en ny chans”. Jag känner inte att varje månad är ett steg närmare vårt älskade barn.

Härom dagen konstaterade jag att: Man har försökt för länge, när man tänker att det värsta är hoppet. Förut, för några månader (läs cykler) sen. Då tänkte jag att ”Det värsta är besvikelsen när mensen kommer”. Nu tänker jag ”Det värsta är hoppet under ägglossningen. När man fortfarande tror att det kan ta sig”.

Då har man blivit för negativ. Då är man deppig. Då är man lite för hopplös.

Ändå kommer ju den där veckan. Straxt efter mens. Man myser till och tänker att jo, kanske kanske! Det här är kanske månaden!

Men det är inte.

Det har inte varit det hittills i alla fall.

Jag är trött på hejarrop också. Trött på att titta på min syster, som tittar på mig med besvärad min. Och klämmer ur sig att ”Det kommer…” Hon försöker sitt bästa att inte se besvärad ut. Hon smyger så sakta och försiktigt fram som hon kan för att inte råka trampa på mina små ömma tår. Ett litet andetag på felställe och hon är orolig för att jag ska explodera i självömkan och spy ur mig: ”Du har ingen aning om vad jag går igenom!” Jag är också rädd. För samma sak.

Men jag menar det inte. Och hon menar det inte. Vi vill bara varandra väl. Men vi känner varandra så väl att ord oftast är överflödiga. Jag vet vad hon tänker. Jag känner det. Och jag vet att hon vill väl. Men jag vill inte. Jag vill inte dela med mig. Jag vill inte prata.

Jag önskar att jag aldrig hade berättat för någon att vi börjat försöka. Vi skulle ju inte berätta. Vi ville ju överaska lite! Även om många ändå väntar, för ”Det är väl dags nu…?” Men vi ville fortsätta med vår charader lite till först.

Men jag kunde inte hålla mig. Min syster och mina 3 närmsta vänner vet. Jag sa inget på en gång. Men efter någon månad lät jag det sippra ut. För då skulle det ju ändå ta sig snart. För mer än ett par månader skulle det ju inte ta…….

Nu vill jag ta tillbaka alltihop. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte ens att jag ska veta. Just nu vill jag inte ens försöka längre.

Jag önskar att jag kunde bestämma mg för att ”Nej, nu skiter vi i det här ett tag. För det är bara jobbigt!”. Men jag känner mig själv. Jag kommer inte funka så. Jag kommer ändå hoppas. Jag kommer ändå tänka och i hemlighet räkna lite. För jag kan inte hålla mig.

Om jag ska lyckas släppa dessa tankar så kommer jag behöva börja med p-piller igen. Så att jag vet att det definitivt inte kan bli nåt. För kondomer kan ju spricka. Och avbrutet, då kan det ju komma lite innan. Säkra perioder är inte att lita på. För man vet ju aldrig när ÄL kommer att ske. Den verkar hoppa som den känner för i min kropp.

Men vi kommer ju inte sluta försöka. För jag vill ju så gärna ha ett barn. Och jag vill faktiskt ha det snart! Jag vill vara en relativt ung mamma. Vet inte varför, har alltid velat det. Och nu kommer jag ju vara minst 26, det tycker jag inte är spec ungt.

Jag vet inte vad jag sa göra. Jag vet inte hur jag ska orka. När jag inte har nån lust.

Jag är så lycklig. Egentligen. Jag är nygift och har en helt fantastisk man. Vi ha ett fint hus och bra jobb osv osv. Allt är verkligen bra. Jag vill inte gnälla. Jag är otroligt tacksam för mitt fina liv.

Men det saknas en liten liten detalj. En liten liten person. En stor saknad finns inom mig.

Och utan hoppet, så vet jag inte vad det finns för mening.

Kanske är det som alla som vill peppa mig säger. ”Det är klart att det kommer att ta sig!” ”Man måste slappna aaaaaaaaaaaaaaaav.”

Men kanske inte. Kanske är vi ett av dem paren, där det inte räcker med att slappna av. Där det faktiskt aldrig kommer att ta sig.

Nu har jag ont i magen igen. Jag tror att det är mina grubblerier som gör det. Ibland gör det bara ont. Ibland vill jag bara gråta. Ibland vill jag äta p-piller.

Jag vill inte vänta till i höst. Jag vill få den här utredningen avklarad. Jag vill veta. Jag orkar inte. Jag har ingen lust. Det är över en vecka till hoppet släcks för denna gång. Då kommer besvikelsen. Och då kommer jag att gnälla över det med.