Vinden har mojnat

Dagen har varit stormig. Både i väder och själ.
Vi började ju som bekant dagen och tillika veckan med det första besöket i vår utredning. Det kändes inte nåt speciellt egentligen. Förutom jag känner att jag ifråga sätter några av sakerna som sköterskan sa... Inte för att jag tror mig veta bättre. Jag är av åsikten att hon är proffs och kan själklart mer än mig!
Men jag har ju lät aker som inte stämmer riktigt med det hon sa... Men vi får se. kanske får jag anledning att återkomma till dem sakerna i framtiden. Kanske inte.

Jag fick i stort sett ingen sömn i natt. Jag vände och vred på mig. Lyssnade på min fina ljudbok. Tror jag somnade nån gång vid 3 tiden. För vid 4 vaknade jag till och la bort ipoden...
Halv 7 singde klockan och det var dags att försöka vakna igen.
Dagen fortskred sen ganska tråkig. Jag hade ingen lust alls att jobba. Trots att de arbetsuppgiter jag hade framför mig var de som jag tycker är roligast. Istället fann jag mig less och ointresserad av det mesta. Speciellt bebisverkstan...

Kvällen har nu kommit. Vinden har mojnat ute. Och inombords, ja. Jag känner mig lite avtrubbad tror jag. Och det enda jag kan känna när jag tänker efter är depp och hopplösthet.

Jag avslutade arbetsdagen med ett möte. Det kändes ganska bra. Jag hoppas att dem fick svar på de frågor de hade, så att alla kan känna sig nöjda och vilja fortsätta jobba!

Ska snart krypa till kojs igen. Tror jag ska lyssna lite på boken även ikväll. Imorgon ska jag ner och lämna ytterligare ett blodprov. Det som ska lämnas efter ägglossning. Så får vi se vad det ger.

Sköterskan skulle prata med gynekologen och se om vi ska få komma på nästa besök före eller efter semestrarna. Jag hoppas på före!!! Men jag vet inte. Det lät inte så hoppfullt på henne.
Mannen min ska ju ringa själv för att få boka tid att lämna sitt prov. "Imorgon". Han är inte riktigt lika... ska vi säga drivande? som jag. Det känns tråkigt.
Och lite jobbigt.
Det är ju då jag undrarom han verkligen vill.
Eller nej, jag vet att han vill. Men jag förstår inte varför han inte känner sig frustrerad??? Hans längtan har nog inte växt en cm, trots att vi försökt så länge. För honom kvittar det nog om det så skulle ta 3 år till. om det inte hade varit för mitt dåliga humör...

(Ja, så blev det depp och självömkan igen. Kul blogg det här! Men scrolla ner så finns iaf lite fina bilder! )