Igår var det vårt första besök på BVC. Kian har gått upp 100 gram sen i torsdags och det tyckte hon var bra. Så det känns ju bra!
Jag frågde lite om amningen.
I lördags när jag var ensam var Kian ganska skrikig, jämfört med vad han brukar. Och jag misstänkte magknip. Och mycket riktigt, efter några timmar kom 2an och han blev lugn. Samma sak var det sen på söndag förmiddag. Vi googlade (farligt farligt!) och läste att det kunde bero på att han fick för mycket av den första mjöken som kommer som det är mycket laktos i. Och att man kunde mjölka ur lite före amning för att undvika detta. Sagt och gjort, vi provade och det verkade lite bättre. Men då åt han väldigt kort tid istället. Kanske för att han nu bara fick av den tjockare mjöken som är mer mättande?
Vi märkte även att bajset ibland var mer grönt än gult... Och även detta kunde bero på den första mjölken. Vi diskuterade saken på BVC men hon tyckte inte att jag skulle mjölka ur, utan bara köra på som vanligt. Och nu funkar det också bra.
Konstigt det här med bebisar! Han är ju så ny och vi har inga rutiner än.... Blir nog lättare sen.... När man har nåt "i normala fall" att utgå ifrån.
En annan sak jag frågade om var det här med att väcka för att mata. Han är ju stor och fin i hullet. *peppar peppar* Och att väcka honom är inte det lättaste. Visst, han vaknar, men när han kommer till bröstet somnar han om efter bara några minuter. Så jag fick okej att låta det gå lite mer än 3 timmar på natten, men försöka hålla det på dagen.
Hittills har han vaknat själv efter ca 4 timmar på natten, så ofta vaknar jag av att han rör sig, och efter en stund ringer min klocka. Väl-timat!
Tyvärr fick vi den BVC sköterskan som vi hade på föräldrakursen... som jag inte tyckte verkade så bra.... Det känns ju inte jätte kul. Men förhoppningsvis har jag fel och hon visar sig vara toppen!
Kian har nu sovit 3 nätter i sin egen säng. Duktiga pojken! Han somnar hos mig efter amning, så lägger jag honom i sängen. Mitt i natten ammar vi igen och jag lägger honom i sängen. Men sen efter morgon amningen som hittills varit vid ca 6-7 så har vi båda somnat och han får ligga kvar hos mig. Det tycker jag känns helt okej! Och extremt mysigt!
När det gäller mig själv så har jag bara två penicilin tabletter kvar, sen ska UVI:n vara borta. Och så har jag trappat ner det smärtstillande. Från början var det 2,5 alvedon och 1 ipren 3ggr per dag. Idag testar jag att bara ta 2 alvedon x3... Jag hoppas att det ska kännas ok så att jag kan sluta helt. Jag gillar inte att käka tabletter!
Igår åkte jag och Kian till min mormor och visade upp honom. Det var trevligt och han charmade henne totalt trots att han sov hela tiden. Det är bra jobbat! Idag är tanken att vi ska göra en liknande visit till min farmor. Men nu sover han så sött i vagnen så det känns inge kul att väcka honom. Ska nog passa på att plocka lite här hemma först (eller kanske sova en blund), så kanske vi kan åka sen när han har ätit nästa gång. Eller så får vi helt enkelt ta farmor en annan dag! Vi gick förbi med vagnen härom dagen så hon har iaf sett honom.
Det är många som fortfarande inte sett honom... Det känns tråkigt men det blev lixom så. Vi kom ju hem på kvällen förra tisdagen. Och då ville vi inte ha besök för vi ville landa och ge Rufus chansen att bekanta sig och vänja sig vid Kian innan det kom massa besök.
Och sen har folk blivit sjuka en efter en. Mina syskonbarn har varit sjuka, varav en med 39 graders feber, så hela den familjen är lite i karantän. Och eftersom min mamma passar det sjuka barnet på dagarna så undviker vi henne med...... Så är det när man får barn såhär års - baciluskerna är överallt!
Men snart borde alla vara friska och han börjar ju bli lite "äldre", så snart kan vi träffa folk lite mer normalt...
onsdag 29 februari 2012
måndag 27 februari 2012
Reflektioner om förlossningen
Ja. Det gjorde ont.
Men det var ju inte så oväntat.
Det var jobbigt och det tog lång tid.
Det luriga är ju att jag var inställd på att det skulle ta tid. Jag hade räknat med ett dygn när värkarna väl drog igång. Men när det sen gick så snabbt, att jag var öppen 10cm redan kl 15, då trodde vi alla att det snart skulle vara klart. Och då tog det 10 timmar till.
Så dels det, att det stannade av, gjorde ju att det blev extremt segt och väldigt jobbigt.
Men sen att den studerande BM gjorde feluppskattningar av hur långt ner han var, DET var grymt frustrerande!
Jag hade önskat att den mer erfarna BM hade kollat varje gång, så att jag inte hade behövt tro att det var längre fram än det var. Det borde jag väl ha sagt kanske, men jag hade lite fullt upp med annat...
Jag sa under tiden att "Nja, vi får se om det blir några syskon här" men redan nu en vecka senare känner jag att det inte är omöjligt. Och det sa jag även efter några dagar, innan vi ens åkt hem från BB. För SJÄLVKLART är det ju värt det. (Det är ju så idiotisk att folk ens säger en sån sak, så självklart tycker jag att det är och det förstod jag även innan) Vi har ju det finaste i universum här hemma nu. Men det var inte en rolig upplevelse. Jag känner absolut inte "Va häftigt att ni har det framför er" som vissa sa till mig. Men då jobbade ju inte min kropp riktigt rätt heller.
Jag har ju hört att när vissa får krystvärkar så känner de hur kroppen bara jobbar och att det är som att det går av sig självt på nåt sätt. Plus att de flesta (om jag förstått det hela rätt) krystar UT barnet. Jag fick ju först försöka krysta ner honom för att SEN krysta ut. Så det blev ju väldigt långt... Tror jag. Men jag har ju inget att jämföra med.....
Vad gäller smärtlindring så är jag egentligen nöjd. Tens och lustgas funkade ju bra väldigt länge. Och sen trodde jag inte det var nån mening med epidural. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag bett om det tidigare. Nästa gång ska jag säga till att dem förbereder det när jag ringer in! ;-) För det var ju verkligen himelskt att ha!
När det gäller att jag sprack. Ja. Han var stor - så jag gick sönder. Synd!
Men det är klart bättre än jag trodde. Jag var ju rädd för att bli "invalid" i flera veckor. Men jag kan gå, stå, sitta och bära. Känner mig i stort sett normal redan, även fast jag inte är det. Men den värsta smärtan är borta.
Jag frågade flera gånger hur länge jag skulle ha ont. Och fick svaret att smärtan skulle klinga av för varje dag och det har den verkligen gjort. Så det känns toppen!
Nu går jag fortfarande på smärtstillande men ska trappa ner dem tänkte jag och se hur det känns. Har trappat ner ett litet steg från vad jag fick på BB, så jag tänkte ta ett steg till nu snart.
Läkaren sa att vid en eventuell framtida förlossning löper jag ju risk att spricka igen eftersom jag nu är sydd. Men hon trodde inte att jag skulle behöva spricka såhär mycket nästa gång. Och det låter ju hoppfullt, även om det bara är gissningar.
Jag är positivt överaskad av avslaget. Tycker inte alls att jag blöder mycket, trodde det skulle vara niagarafallen i flera veckor. Men om ett par veckor spelar det väl ingen roll att det inte är så mycket, man vill ju bli av med det helt ändå!
Som jag känner mig just nu så är det nog ändå stygnen som ställer till det mest. Det är massa is ute, speciellt på vägarna runt i området här så jag kan inte gå ut och gå. Då måste jag packa in oss i bilen för att åka ner till Åby, för att packa ur allt, för att gå. För att sen packa in allt och åka hem..... Och jag bör inte lyfta tungt.....
Så jag hoppas stygnen fortsätter läka bra och att isen smälter! Så att jag snart kan börja röra mig lite. Kommer bli galen om jag bara ska sitta inne.......
Har åkt på en urinvägsinfektion men har redan börjat med penicilin, så jag hoppas att den ska vara borta snart.
Allt som allt: Det var jobbigt, men nu är det över och jag mår bra.
Och Kian är det finaste jag sett.
Men det var ju inte så oväntat.
Det var jobbigt och det tog lång tid.
Det luriga är ju att jag var inställd på att det skulle ta tid. Jag hade räknat med ett dygn när värkarna väl drog igång. Men när det sen gick så snabbt, att jag var öppen 10cm redan kl 15, då trodde vi alla att det snart skulle vara klart. Och då tog det 10 timmar till.
Så dels det, att det stannade av, gjorde ju att det blev extremt segt och väldigt jobbigt.
Men sen att den studerande BM gjorde feluppskattningar av hur långt ner han var, DET var grymt frustrerande!
Jag hade önskat att den mer erfarna BM hade kollat varje gång, så att jag inte hade behövt tro att det var längre fram än det var. Det borde jag väl ha sagt kanske, men jag hade lite fullt upp med annat...
Jag sa under tiden att "Nja, vi får se om det blir några syskon här" men redan nu en vecka senare känner jag att det inte är omöjligt. Och det sa jag även efter några dagar, innan vi ens åkt hem från BB. För SJÄLVKLART är det ju värt det. (Det är ju så idiotisk att folk ens säger en sån sak, så självklart tycker jag att det är och det förstod jag även innan) Vi har ju det finaste i universum här hemma nu. Men det var inte en rolig upplevelse. Jag känner absolut inte "Va häftigt att ni har det framför er" som vissa sa till mig. Men då jobbade ju inte min kropp riktigt rätt heller.
Jag har ju hört att när vissa får krystvärkar så känner de hur kroppen bara jobbar och att det är som att det går av sig självt på nåt sätt. Plus att de flesta (om jag förstått det hela rätt) krystar UT barnet. Jag fick ju först försöka krysta ner honom för att SEN krysta ut. Så det blev ju väldigt långt... Tror jag. Men jag har ju inget att jämföra med.....
Vad gäller smärtlindring så är jag egentligen nöjd. Tens och lustgas funkade ju bra väldigt länge. Och sen trodde jag inte det var nån mening med epidural. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag bett om det tidigare. Nästa gång ska jag säga till att dem förbereder det när jag ringer in! ;-) För det var ju verkligen himelskt att ha!
När det gäller att jag sprack. Ja. Han var stor - så jag gick sönder. Synd!
Men det är klart bättre än jag trodde. Jag var ju rädd för att bli "invalid" i flera veckor. Men jag kan gå, stå, sitta och bära. Känner mig i stort sett normal redan, även fast jag inte är det. Men den värsta smärtan är borta.
Jag frågade flera gånger hur länge jag skulle ha ont. Och fick svaret att smärtan skulle klinga av för varje dag och det har den verkligen gjort. Så det känns toppen!
Nu går jag fortfarande på smärtstillande men ska trappa ner dem tänkte jag och se hur det känns. Har trappat ner ett litet steg från vad jag fick på BB, så jag tänkte ta ett steg till nu snart.
Läkaren sa att vid en eventuell framtida förlossning löper jag ju risk att spricka igen eftersom jag nu är sydd. Men hon trodde inte att jag skulle behöva spricka såhär mycket nästa gång. Och det låter ju hoppfullt, även om det bara är gissningar.
Jag är positivt överaskad av avslaget. Tycker inte alls att jag blöder mycket, trodde det skulle vara niagarafallen i flera veckor. Men om ett par veckor spelar det väl ingen roll att det inte är så mycket, man vill ju bli av med det helt ändå!
Som jag känner mig just nu så är det nog ändå stygnen som ställer till det mest. Det är massa is ute, speciellt på vägarna runt i området här så jag kan inte gå ut och gå. Då måste jag packa in oss i bilen för att åka ner till Åby, för att packa ur allt, för att gå. För att sen packa in allt och åka hem..... Och jag bör inte lyfta tungt.....
Så jag hoppas stygnen fortsätter läka bra och att isen smälter! Så att jag snart kan börja röra mig lite. Kommer bli galen om jag bara ska sitta inne.......
Har åkt på en urinvägsinfektion men har redan börjat med penicilin, så jag hoppas att den ska vara borta snart.
Allt som allt: Det var jobbigt, men nu är det över och jag mår bra.
Och Kian är det finaste jag sett.
Förlossningsberättelse
Lördag 18 Februari 2012
Vid 5-tiden vaknade jag till och kände "plump"... Undrar om det DÄR var slemproppen tänkte jag och gick på toa. Och kunde konstatera att jo, det måste det vara! Tjoho - äntligen ett framsteg! Även om det fortfarande kan ta en vecka innan det sätter igång så känns det ändå bra med ett steg i rätt riktning. Att somna om tog en stund, för jag kunde inte få bort det fåniga smilet från mitt ansikte.
Klockan 7 vaknade jag igen, med ett ryck - det där känns som en värk! "Wow - jag har min första värk!!! Om typ 5 timmar kanske det kommer en till. Va häftigt!" tänkte jag... Bara det att ca 3 minuter senare kände jag det igen. Och sen igen.... Andades som jag hört att man ska andas, långa andetag in genom näsan och ut genom munnen och försökte räkna hur lång tid dem varar och hur ofta dem kom.
Gick upp och klickade in mig på www.varktimer.se som jag blev tipsad av Anna. Inser att värkarna kommer med 3-5 min emellan bara. Och dem har sagt att när man har 4min emellan är det lagom att åka in. Kände mig väldigt förvirrad eftersom det börjat så tätt på en gång.
Ringde in till förlossningen och förklarade läget och de sa att vi fick komma in när vi ville. Så jag väckte Conny och vi packade in oss i bilen och gav oss iväg.
Ringde och smsade de närmaste att vi nu åkte. Men trodde nog inombords att det skulle stanna av. Kändes så overkligt att det skulle gå från absolut ingenting till såhär täta värkar på riktigt.
När vi kom in fanns inga undersökningsrum lediga så vi fick komma direkt in i ett förlossningsrum. Väl där kunde Barnmorskan konstatera att mitt vatten gått. Jag kände nåt som sipprade ut när vi satt i bilen, vid vissa värkar kom det. Men jag visste inte säkert, men det visste ju hon såklart. Alltså inget Plask som på film... ;-)
Värkarna fortsatte att komma tätt, på vägen in var de så täta som 1,5 minut emellan och så fortsatte det även inne på förlossningen. Vi blev inskrivna och BM frågade om smärtlindring osv. Jag sa att jag tyckte det gick bra än så länge, men att jag kanske skulle behöva nåt. Så jag fick prova en TENS. Funkade helt okej. Jag gillade att få nåt att pyssla med, nåt att tänka på och att det dessutom lindrade smärtan var ju topp!
Vid undersökning nånstans mellan 10 och 11 tiden var jag öppen 3,5cm. BM tyckte det var bra men jag skojade och sa "4cm skulle man ju va öppen när man kom in".
Vid 13 började det nya skiftet och vi fick ny BM och undersköterska. Även dessa jätte trevliga! Vi fick då flytta till ett annat rum, ett lite större.
Timmarna gick och jag blev förvånad hur snabbt tiden gick. Plötsligt var klockan två! Conny stackarn hade nog nästan lite tråkigt under den här tiden, för jag satt bara i stolen med min TENS och andades. Eftersom värkarna kom så tätt hela tiden så var det inte så stor mening för mig att vara uppe och röra mig tyckte BM, bättre att jag samlade kraft inför senare.
Ca kl 15 var det dags för ny undersökning. Öppen 10cm! BM var förvånad och sa "Du jobbar inte förgäves, det går fort det här, bara en liten kant kvar på höger sida".
Jag blev jätte glad! Och chockad och nästan lite rädd tror jag. Eftersom det betydde att krystandet, "UTfasen", närmade sig. Rädslan för att spricka - Huva!
Det började bli betydligt jobbigare nu. Vet inte om det dels berodde på min hjärna, att den blev lite rädd för det som närmade sig. Men definitivt var att livmodern började bli trött i alla fall. Värkarna gjorde tok ont och jag var väldigt.... ja jag vet inte vad jag var? Ont gjorde det i alla fall!
Körde nu med både TENS och lustgas. Men hade väldigt svag dos gas eftersom jag tyckte jag mådde illa annars. Hörde BM säga flera gånger "Hon gör det här nästan utan smärtlindring" Vilket gjorde mig lite stolt. Men fy va ont det gjorde!
Eftersom jag var så öppen redan så trodde jag inte det var nån mening att be om epidural.
Men tiden gick. Och vid 18/19-tiden var kanten på höger sida fortfarande kvar! BM ville sätta in värkstimulerande men jag hade så ont. Minns att jag tänkte att hade jag kunnat avbeställa hade jag gjort det nu! (Fy så hemskt tänkt! Tur att det alternativet inte finns!!!) Jag kände verkligen för att skita i det. Mycket just för att jag kände att det stod stilla, från att ha gått i racerfart till totalt stopp, trots att smärtan blivit så mycket värre!
Undersköterskan räddade mig och sa att "Jag tror inte hon klarar det" (värkstimulerande) så de ringde efter Epidural. Nån gång vid halv åtta tror jag EDA var satt och böjade värka. HIMMELSKT!!!!!!!
Värkstimulerande dropp var också inkopplat men jag kände ingenting. Så underbart. Jag stod upp och rörde mig, rullade höfter m.m. Och satt på pilatesboll. Nu jäklar skulle kanten bort!
Vid 21 var det återigen skiftbyte och vi var nu inne på tredje omgången personal. Kändes sådär, men alla vi hade att göra med var fantastiska! Så det gjorde ingenting.
Den här gången kom det dock in tre personer i rummet. En var under utbildning. Och det var sen hon som var inne hos oss mest och gjorde de flesta undersökningarna för att se hur det låg till.
Kanten var borta men han hade inte trängt ner hela vägen än. Droppet ökades och smärtan började komma tillbaka.
Under de kommande timmarna ökades droppet flera gånger. Jag hörde vid ett tillfälle att de var en höjning ifrån vad man max brukade ge. Men sen höjde dem flera gånger till....
Det blev jobbigt. Tiden gick och smärtan ökade.
När jag var öppen 10cm kl 15 så trodde vi alla, inkl BM, att det skulle vara klart på några timmar. Och vi skojade och sa att det skulle bli en namnsdagspresent till mig i alla fall! Men midnatt närmade sig och jag kände mig hopplös.
Den BM som var under utbildnning undersökte och sa att han kommit ner längre och att jag snart skulle få börja krysta. Yes! Sen kom den erfarna BM och sa att "Nej, det är en bit kvar".
Denna procedur upprepades 3 eller 4 gånger och varje gång kände jag hur musten verkligen gick ur mig, som om de drog undan mattan under fötterna på mig. En av gångerna fick jag till och med provkysta lite, för att jag skulle veta hur jag skulle göra sen, för att några minuter senare få veta att det inte är värt att börja med det än.
SUCK!!!
Nu var jag ledsen. Uppgiven. Och jag sa flera gånger till Conny att "Han vill inte komma ut. Han vill inte bo hos oss". Och det var precis så det kändes.
Tyvärr tror jag att det försvårade allt. Min hjärna jobbade emot mig. Jag tänkte att "Det händer ju ingenting!" och "Gud va ont det här kommer göra" "Han vill inte komma till oss" "Shit va jag kommer spricka". Plus att jag inte hade ätit typ alls på hela dagen. Så min sockernivå var väl i stort sett obefintlig. Och det var väl en av anledningarna till att hjärnan dummade sig.
Till slut fick jag börja krysta för att försöka hjälpa honom ner de sista cm som var kvar. Det gick väl sådär. Sakta sakta rörde det sig lite. Men inte tillräckligt. Läkare tillkallades - vi behövde sugklocka.
Klockan sattes, men hamnade (fick vi veta efteråt) lite snett, så varje gång jag krystar och de drar så hör man hur den liksom släpper lite.... Och han kommer fortfarande inte UT!
Det enda tydliga önskemålet jag haft inför min förlossning har varit att jag inte vill veta om/hur mycket jag spricker eller om de måste klippa. Och det har jag sagt till alla tre BM under dagen. Men inte till läkaren som nyligen kom in i rummet.
Plötsligt kom hon upp, la handen på min axel och sa "Jag måste klippa dig". Jag kände hjärnan skrika. Och skriker/säger högt och lite irriterat mitt i en krystvärk "Gör va fan ni vill!" (inte min stolstaste sekund i livet kanske... men vad gör man?)
Nånstans i det här virr varret kom det in en andra läkare också. Fick veta efteråt att de ville sätta om klockan och att det var därförde tillkallat ännu en lakare. Men just då visste vi inte det och Conny trodde att det skulle bli akutsnitt.
Läkaren började plocka med saxar och jag frågade om jag kunde fortsätta krysta under tiden och de svarade att jag fick göra som jag ville. Det ville jag.
Krystar för kung och fosterland och innan hon hunnit klart med saxen så var klockan 00.39 och min älskade prins var änligen ute!
Jag fick upp honom på magen, "Han har hår!" Och han är så fin.
Men jag visste att moderkakan var kvar. Efter en liten stund var det dags att få ut den. Återigen, de drog (i navelsträngen alltså) och jag krystade. Ingenting händer. Jag hade i stort sett inga eftervärkar, eller jag kunde i alla fall inte känna dem, så jag krystade liksom på eget bevåg... Men den satt lite fast.
Läkaren kommer återigen upp till mig och berättar att jag spruckit och behöver sys och undrar om jag vill göra det här eller åka upp på operation. Jag vill helst göra det på plats så att jag sen snabbt får komma till BB. Och slippa lämna Conny och min nyfödda bebis.
När de sa att moderkakan sitter fast tänkte jag på Ninis och trodde att jag skulle få operarera bort den. Men dem sa att det skulle inte behövas. Dem joxade där nere utan att jag visste vad de gjorde och plötsligt kommer den ut.
Får veta se att de gjorde en "inre lösning" aka med handen löste problemet. Mumma! Men jag kände som sagt ingeting - så vem bryr sig, nu var det över!!
Nästan. Läkaren ville ha upp mig på OP för att sy. Det är bättre tycker hon. Jaha, då får vi väl göra det då! Men det va väntetid, så först fick jag ligga kvar på FL i två timmar och mysa med Conny och Kian. Kian är jätte duktig och ammas hela den tiden! En riktig naturbegåvning!
Efter OP hamnade jag på uppvak i tre timmar. Jag var vaken när hon sydde men full pumpad med EDA, så jag kände ingeting från midjan och ner. När jag kunde röra benen igen, vid 9 på förmiddagen fick jag äntligen komma upp till min familj!!!
Vid 5-tiden vaknade jag till och kände "plump"... Undrar om det DÄR var slemproppen tänkte jag och gick på toa. Och kunde konstatera att jo, det måste det vara! Tjoho - äntligen ett framsteg! Även om det fortfarande kan ta en vecka innan det sätter igång så känns det ändå bra med ett steg i rätt riktning. Att somna om tog en stund, för jag kunde inte få bort det fåniga smilet från mitt ansikte.
Klockan 7 vaknade jag igen, med ett ryck - det där känns som en värk! "Wow - jag har min första värk!!! Om typ 5 timmar kanske det kommer en till. Va häftigt!" tänkte jag... Bara det att ca 3 minuter senare kände jag det igen. Och sen igen.... Andades som jag hört att man ska andas, långa andetag in genom näsan och ut genom munnen och försökte räkna hur lång tid dem varar och hur ofta dem kom.
Gick upp och klickade in mig på www.varktimer.se som jag blev tipsad av Anna. Inser att värkarna kommer med 3-5 min emellan bara. Och dem har sagt att när man har 4min emellan är det lagom att åka in. Kände mig väldigt förvirrad eftersom det börjat så tätt på en gång.
Ringde in till förlossningen och förklarade läget och de sa att vi fick komma in när vi ville. Så jag väckte Conny och vi packade in oss i bilen och gav oss iväg.
Ringde och smsade de närmaste att vi nu åkte. Men trodde nog inombords att det skulle stanna av. Kändes så overkligt att det skulle gå från absolut ingenting till såhär täta värkar på riktigt.
När vi kom in fanns inga undersökningsrum lediga så vi fick komma direkt in i ett förlossningsrum. Väl där kunde Barnmorskan konstatera att mitt vatten gått. Jag kände nåt som sipprade ut när vi satt i bilen, vid vissa värkar kom det. Men jag visste inte säkert, men det visste ju hon såklart. Alltså inget Plask som på film... ;-)
Värkarna fortsatte att komma tätt, på vägen in var de så täta som 1,5 minut emellan och så fortsatte det även inne på förlossningen. Vi blev inskrivna och BM frågade om smärtlindring osv. Jag sa att jag tyckte det gick bra än så länge, men att jag kanske skulle behöva nåt. Så jag fick prova en TENS. Funkade helt okej. Jag gillade att få nåt att pyssla med, nåt att tänka på och att det dessutom lindrade smärtan var ju topp!
Vid undersökning nånstans mellan 10 och 11 tiden var jag öppen 3,5cm. BM tyckte det var bra men jag skojade och sa "4cm skulle man ju va öppen när man kom in".
Vid 13 började det nya skiftet och vi fick ny BM och undersköterska. Även dessa jätte trevliga! Vi fick då flytta till ett annat rum, ett lite större.
Timmarna gick och jag blev förvånad hur snabbt tiden gick. Plötsligt var klockan två! Conny stackarn hade nog nästan lite tråkigt under den här tiden, för jag satt bara i stolen med min TENS och andades. Eftersom värkarna kom så tätt hela tiden så var det inte så stor mening för mig att vara uppe och röra mig tyckte BM, bättre att jag samlade kraft inför senare.
Ca kl 15 var det dags för ny undersökning. Öppen 10cm! BM var förvånad och sa "Du jobbar inte förgäves, det går fort det här, bara en liten kant kvar på höger sida".
Jag blev jätte glad! Och chockad och nästan lite rädd tror jag. Eftersom det betydde att krystandet, "UTfasen", närmade sig. Rädslan för att spricka - Huva!
Det började bli betydligt jobbigare nu. Vet inte om det dels berodde på min hjärna, att den blev lite rädd för det som närmade sig. Men definitivt var att livmodern började bli trött i alla fall. Värkarna gjorde tok ont och jag var väldigt.... ja jag vet inte vad jag var? Ont gjorde det i alla fall!
Körde nu med både TENS och lustgas. Men hade väldigt svag dos gas eftersom jag tyckte jag mådde illa annars. Hörde BM säga flera gånger "Hon gör det här nästan utan smärtlindring" Vilket gjorde mig lite stolt. Men fy va ont det gjorde!
Eftersom jag var så öppen redan så trodde jag inte det var nån mening att be om epidural.
Men tiden gick. Och vid 18/19-tiden var kanten på höger sida fortfarande kvar! BM ville sätta in värkstimulerande men jag hade så ont. Minns att jag tänkte att hade jag kunnat avbeställa hade jag gjort det nu! (Fy så hemskt tänkt! Tur att det alternativet inte finns!!!) Jag kände verkligen för att skita i det. Mycket just för att jag kände att det stod stilla, från att ha gått i racerfart till totalt stopp, trots att smärtan blivit så mycket värre!
Undersköterskan räddade mig och sa att "Jag tror inte hon klarar det" (värkstimulerande) så de ringde efter Epidural. Nån gång vid halv åtta tror jag EDA var satt och böjade värka. HIMMELSKT!!!!!!!
Värkstimulerande dropp var också inkopplat men jag kände ingenting. Så underbart. Jag stod upp och rörde mig, rullade höfter m.m. Och satt på pilatesboll. Nu jäklar skulle kanten bort!
Vid 21 var det återigen skiftbyte och vi var nu inne på tredje omgången personal. Kändes sådär, men alla vi hade att göra med var fantastiska! Så det gjorde ingenting.
Den här gången kom det dock in tre personer i rummet. En var under utbildning. Och det var sen hon som var inne hos oss mest och gjorde de flesta undersökningarna för att se hur det låg till.
Kanten var borta men han hade inte trängt ner hela vägen än. Droppet ökades och smärtan började komma tillbaka.
Under de kommande timmarna ökades droppet flera gånger. Jag hörde vid ett tillfälle att de var en höjning ifrån vad man max brukade ge. Men sen höjde dem flera gånger till....
Det blev jobbigt. Tiden gick och smärtan ökade.
När jag var öppen 10cm kl 15 så trodde vi alla, inkl BM, att det skulle vara klart på några timmar. Och vi skojade och sa att det skulle bli en namnsdagspresent till mig i alla fall! Men midnatt närmade sig och jag kände mig hopplös.
Den BM som var under utbildnning undersökte och sa att han kommit ner längre och att jag snart skulle få börja krysta. Yes! Sen kom den erfarna BM och sa att "Nej, det är en bit kvar".
Denna procedur upprepades 3 eller 4 gånger och varje gång kände jag hur musten verkligen gick ur mig, som om de drog undan mattan under fötterna på mig. En av gångerna fick jag till och med provkysta lite, för att jag skulle veta hur jag skulle göra sen, för att några minuter senare få veta att det inte är värt att börja med det än.
SUCK!!!
Nu var jag ledsen. Uppgiven. Och jag sa flera gånger till Conny att "Han vill inte komma ut. Han vill inte bo hos oss". Och det var precis så det kändes.
Tyvärr tror jag att det försvårade allt. Min hjärna jobbade emot mig. Jag tänkte att "Det händer ju ingenting!" och "Gud va ont det här kommer göra" "Han vill inte komma till oss" "Shit va jag kommer spricka". Plus att jag inte hade ätit typ alls på hela dagen. Så min sockernivå var väl i stort sett obefintlig. Och det var väl en av anledningarna till att hjärnan dummade sig.
Till slut fick jag börja krysta för att försöka hjälpa honom ner de sista cm som var kvar. Det gick väl sådär. Sakta sakta rörde det sig lite. Men inte tillräckligt. Läkare tillkallades - vi behövde sugklocka.
Klockan sattes, men hamnade (fick vi veta efteråt) lite snett, så varje gång jag krystar och de drar så hör man hur den liksom släpper lite.... Och han kommer fortfarande inte UT!
Det enda tydliga önskemålet jag haft inför min förlossning har varit att jag inte vill veta om/hur mycket jag spricker eller om de måste klippa. Och det har jag sagt till alla tre BM under dagen. Men inte till läkaren som nyligen kom in i rummet.
Plötsligt kom hon upp, la handen på min axel och sa "Jag måste klippa dig". Jag kände hjärnan skrika. Och skriker/säger högt och lite irriterat mitt i en krystvärk "Gör va fan ni vill!" (inte min stolstaste sekund i livet kanske... men vad gör man?)
Nånstans i det här virr varret kom det in en andra läkare också. Fick veta efteråt att de ville sätta om klockan och att det var därförde tillkallat ännu en lakare. Men just då visste vi inte det och Conny trodde att det skulle bli akutsnitt.
Läkaren började plocka med saxar och jag frågade om jag kunde fortsätta krysta under tiden och de svarade att jag fick göra som jag ville. Det ville jag.
Krystar för kung och fosterland och innan hon hunnit klart med saxen så var klockan 00.39 och min älskade prins var änligen ute!
Jag fick upp honom på magen, "Han har hår!" Och han är så fin.
Men jag visste att moderkakan var kvar. Efter en liten stund var det dags att få ut den. Återigen, de drog (i navelsträngen alltså) och jag krystade. Ingenting händer. Jag hade i stort sett inga eftervärkar, eller jag kunde i alla fall inte känna dem, så jag krystade liksom på eget bevåg... Men den satt lite fast.
Läkaren kommer återigen upp till mig och berättar att jag spruckit och behöver sys och undrar om jag vill göra det här eller åka upp på operation. Jag vill helst göra det på plats så att jag sen snabbt får komma till BB. Och slippa lämna Conny och min nyfödda bebis.
När de sa att moderkakan sitter fast tänkte jag på Ninis och trodde att jag skulle få operarera bort den. Men dem sa att det skulle inte behövas. Dem joxade där nere utan att jag visste vad de gjorde och plötsligt kommer den ut.
Får veta se att de gjorde en "inre lösning" aka med handen löste problemet. Mumma! Men jag kände som sagt ingeting - så vem bryr sig, nu var det över!!
Nästan. Läkaren ville ha upp mig på OP för att sy. Det är bättre tycker hon. Jaha, då får vi väl göra det då! Men det va väntetid, så först fick jag ligga kvar på FL i två timmar och mysa med Conny och Kian. Kian är jätte duktig och ammas hela den tiden! En riktig naturbegåvning!
Efter OP hamnade jag på uppvak i tre timmar. Jag var vaken när hon sydde men full pumpad med EDA, så jag kände ingeting från midjan och ner. När jag kunde röra benen igen, vid 9 på förmiddagen fick jag äntligen komma upp till min familj!!!
Jack Kian Mattsson
19 Februari 2012 Kl 00.39
Vikt 4600 gram
Längd 54 cm
Huvudmått 38 cm
söndag 26 februari 2012
Lite bilder
Min mobilkamera är inte jätte bra, men här är några iaf!
 |
| Mina pojkar |
 |
| Lite kines look på den här bilden... |
 |
| Vaken kille! |
Premiärer
I fredags kväll fick jag en kram. Av min man. Vi stod i köket och kunde kramas - nära varandra!! Ingen stor mage i vägen. Och ingen liten prins i famnen. Bara Conny och jag.
Senare i soffan, kunde jag glida ner i bästa platsen - Connys famn. Så mysigt! Det enda som gjort det bättre hade väl varit om Kian låg där han med, men denna gång var det bara jag och Conny. Första gången på flera månader, jag har liksom inte fått plats! Återigen - så mysigt!
Igår kväll var Conny på 30-års fest. Jag hade hoppats att jag skulle kunna åka med, men en vecka tycker vi båda är för tidigt att åka iväg på fest. Så Kian och jag fick stanna hemma. Men tyvärr hade Kian en dålig kväll. Tror han hade ont i magen. Det blev ganska mycket skrik och han ville bara ligga i min famn. Och även där skreks det en hel del. Till slut bajsade han äntligen (sorry for oversharing men så kommer det vara här på bloggen ibland från och med nu!) och blev lugn. Natten gick sen bra.
På förmiddagen idag har det också varit lite skrikigt och inte så mycket av "nr2". Så vi får se vad kvällen har att erbjuda.
Nu ska jag inte rusa iväg och tro det värsta, jag hoppas allt är bra med min lilla prins. Men man blir ju lite orolig när han varit så nöjd innan. Men han är ju bara en vecka! Herre gud, man kan inte analysera allt såhär tidigt. Ge det tid kvinna!
(Och önska av hela ditt hjärta att allt är bra.)
Ännu en premiär var idag på eftermiddagen. Då tog vi hela familjen ut på en lite prommenad i solskenet! Första turen med barnvagnen. Och första prommenaden för mig. Jätte skönt att komma ut och röra sig lite. Men vi fick åka ner till Åby och gå för det är fortfarande tok-isigt här hemma...
Har åkt på en urinvägsinfektion och fått penicilin. Kände av det igår så vi var in och lämande ett prov. Skönt att få medicin på en gång så det inte blir värre.
Kian sover fortfarande i vagnen sen prommenaden. trots att vi fick flytta honom till bilstolen och sen tillbaka till vagnen. Men jag tror han vaknar snart. Och jag hoppas det blir med full blöja och ett glatt humör!
Senare i soffan, kunde jag glida ner i bästa platsen - Connys famn. Så mysigt! Det enda som gjort det bättre hade väl varit om Kian låg där han med, men denna gång var det bara jag och Conny. Första gången på flera månader, jag har liksom inte fått plats! Återigen - så mysigt!
Igår kväll var Conny på 30-års fest. Jag hade hoppats att jag skulle kunna åka med, men en vecka tycker vi båda är för tidigt att åka iväg på fest. Så Kian och jag fick stanna hemma. Men tyvärr hade Kian en dålig kväll. Tror han hade ont i magen. Det blev ganska mycket skrik och han ville bara ligga i min famn. Och även där skreks det en hel del. Till slut bajsade han äntligen (sorry for oversharing men så kommer det vara här på bloggen ibland från och med nu!) och blev lugn. Natten gick sen bra.
På förmiddagen idag har det också varit lite skrikigt och inte så mycket av "nr2". Så vi får se vad kvällen har att erbjuda.
Nu ska jag inte rusa iväg och tro det värsta, jag hoppas allt är bra med min lilla prins. Men man blir ju lite orolig när han varit så nöjd innan. Men han är ju bara en vecka! Herre gud, man kan inte analysera allt såhär tidigt. Ge det tid kvinna!
(Och önska av hela ditt hjärta att allt är bra.)
Ännu en premiär var idag på eftermiddagen. Då tog vi hela familjen ut på en lite prommenad i solskenet! Första turen med barnvagnen. Och första prommenaden för mig. Jätte skönt att komma ut och röra sig lite. Men vi fick åka ner till Åby och gå för det är fortfarande tok-isigt här hemma...
Har åkt på en urinvägsinfektion och fått penicilin. Kände av det igår så vi var in och lämande ett prov. Skönt att få medicin på en gång så det inte blir värre.
Kian sover fortfarande i vagnen sen prommenaden. trots att vi fick flytta honom till bilstolen och sen tillbaka till vagnen. Men jag tror han vaknar snart. Och jag hoppas det blir med full blöja och ett glatt humör!
fredag 24 februari 2012
Jag har två armar!!!
La precis ner Kian i vagnen så får vi se om det behagar herren att sova för sig själv en stund nu. Annars får det bli ännu ett kort inlägg!
Ja, för jag skämmer bort honom lite. Det inser väl jag med. Men han är inte ens en vecka än och det är vårt första barn - klart han ska skämmas bort lite!!
Med tiden så måste vi vara lite hårdare, jag tycker att både han och jag får njuta av allt det här myset som blir. För jag VILL ju inte lägga bort honom hela tiden heller. Det finns absolut inget mysigare än när han ligger på min mage och sover. I love it!
Jag ska skriva en ordentlig förlossningsberättelse sen och även reflektion över hur jag upplevde det. Men en kort sammanfattning tänkte jag bjuda på redan nu.
Jag vaknade i lördagsmorse av en värk och tänkte "Shit, min första värk! Om typ 5 timmar kommer det kanske en till". Bara det att det tog ungefär 3 minuter innan den kom. Och sen nästa och sen nästa. Klockade och insåg att det var mellan 3 och 5 minuter emellan redan från början. Weird...?!
Ringde in och de sa att vi fick komma när vi ville. Värkarna fortsatte hela dagen och kl 15 var jag redan 10cm öppen. Men då stannade det av. Fram tills dess tyckte jag allt var helt okej, men sen kom pinan. 00.39 var han äntligen ute!
Jag hade spruckit en del så det blev upp till OP för att sys.
Sen var vi kvar två nätter på BB och kom hem i Tisdags kväll.
Onsdag blev vi hemma hela dagen pga den extrema halkan. Mina föräldrar är båda yrkes busschaufförer sen 70-talet ochn ingen av dem har nånsin varit med om nåt liknande!
Igår, på min födelsedag, åkte vi till Enköping för läkarbesök och provtagning. Det gick jätte bra och allt var bra. Min prins!
Idag har vi pckså varit hemma och inne... Är extremt halt här utanför huset och vägarna runt omkring. Så jag vågar/får inte gå ut. Dels är det dåligt för läkningen att jag går och spänner mig för att inte halka. Och tänk om jag skulle halka......!
Som tur är har vi en inglasad altan så jag kan gå ut på den och få frisk luft riskfritt.
Nu blir det fredags middag med film mys.
Tittar mot vagnen och ser honom snusa så fint. Fan va jag är kär!
Ja, för jag skämmer bort honom lite. Det inser väl jag med. Men han är inte ens en vecka än och det är vårt första barn - klart han ska skämmas bort lite!!
Med tiden så måste vi vara lite hårdare, jag tycker att både han och jag får njuta av allt det här myset som blir. För jag VILL ju inte lägga bort honom hela tiden heller. Det finns absolut inget mysigare än när han ligger på min mage och sover. I love it!
Jag ska skriva en ordentlig förlossningsberättelse sen och även reflektion över hur jag upplevde det. Men en kort sammanfattning tänkte jag bjuda på redan nu.
Jag vaknade i lördagsmorse av en värk och tänkte "Shit, min första värk! Om typ 5 timmar kommer det kanske en till". Bara det att det tog ungefär 3 minuter innan den kom. Och sen nästa och sen nästa. Klockade och insåg att det var mellan 3 och 5 minuter emellan redan från början. Weird...?!
Ringde in och de sa att vi fick komma när vi ville. Värkarna fortsatte hela dagen och kl 15 var jag redan 10cm öppen. Men då stannade det av. Fram tills dess tyckte jag allt var helt okej, men sen kom pinan. 00.39 var han äntligen ute!
Jag hade spruckit en del så det blev upp till OP för att sys.
Sen var vi kvar två nätter på BB och kom hem i Tisdags kväll.
Onsdag blev vi hemma hela dagen pga den extrema halkan. Mina föräldrar är båda yrkes busschaufförer sen 70-talet ochn ingen av dem har nånsin varit med om nåt liknande!
Igår, på min födelsedag, åkte vi till Enköping för läkarbesök och provtagning. Det gick jätte bra och allt var bra. Min prins!
Idag har vi pckså varit hemma och inne... Är extremt halt här utanför huset och vägarna runt omkring. Så jag vågar/får inte gå ut. Dels är det dåligt för läkningen att jag går och spänner mig för att inte halka. Och tänk om jag skulle halka......!
Som tur är har vi en inglasad altan så jag kan gå ut på den och få frisk luft riskfritt.
Nu blir det fredags middag med film mys.
Tittar mot vagnen och ser honom snusa så fint. Fan va jag är kär!
torsdag 23 februari 2012
Bebis bebis bebis!!!!
Han är här. Mitt hjärta. Min prins. Världens finaste.
Kian
Återkommer med frlossningsberättelse, reflektioner och bilder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)