Reflektioner om förlossningen

Ja. Det gjorde ont.
Men det var ju inte så oväntat.
Det var jobbigt och det tog lång tid.

Det luriga är ju att jag var inställd på att det skulle ta tid. Jag hade räknat med ett dygn när värkarna väl drog igång. Men när det sen gick så snabbt, att jag var öppen 10cm redan kl 15, då trodde vi alla att det snart skulle vara klart. Och då tog det 10 timmar till.
Så dels det, att det stannade av, gjorde ju att det blev extremt segt och väldigt jobbigt.
Men sen att den studerande BM gjorde feluppskattningar av hur långt ner han var, DET var grymt frustrerande!

Jag hade önskat att den mer erfarna BM hade kollat varje gång, så att jag inte hade behövt tro att det var längre fram än det var. Det borde jag väl ha sagt kanske, men jag hade lite fullt upp med annat...

Jag sa under tiden att "Nja, vi får se om det blir några syskon här" men redan nu en vecka senare känner jag att det inte är omöjligt. Och det sa jag även efter några dagar, innan vi ens åkt hem från BB. För SJÄLVKLART är det ju värt det. (Det är ju så idiotisk att folk ens säger en sån sak, så självklart tycker jag att det är och det förstod jag även innan) Vi har ju det finaste i universum här hemma nu. Men det var inte en rolig upplevelse. Jag känner absolut inte "Va häftigt att ni har det framför er" som vissa sa till mig. Men då jobbade ju inte min kropp riktigt rätt heller.
Jag har ju hört att när vissa får krystvärkar så känner de hur kroppen bara jobbar och att det är som att det går av sig självt på nåt sätt. Plus att de flesta (om jag förstått det hela rätt) krystar UT barnet. Jag fick ju först försöka krysta ner honom för att SEN krysta ut. Så det blev ju väldigt långt... Tror jag. Men jag har ju inget att jämföra med.....

Vad gäller smärtlindring så är jag egentligen nöjd. Tens och lustgas funkade ju bra väldigt länge. Och sen trodde jag inte det var nån mening med epidural. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag bett om det tidigare. Nästa gång ska jag säga till att dem förbereder det när jag ringer in! ;-) För det var ju verkligen himelskt att ha!

När det gäller att jag sprack. Ja. Han var stor - så jag gick sönder. Synd!
Men det är klart bättre än jag trodde. Jag var ju rädd för att bli "invalid" i flera veckor. Men jag kan gå, stå, sitta och bära. Känner mig i stort sett normal redan, även fast jag inte är det. Men den värsta smärtan är borta.
Jag frågade flera gånger hur länge jag skulle ha ont. Och fick svaret att smärtan skulle klinga av för varje dag och det har den verkligen gjort. Så det känns toppen!
Nu går jag fortfarande på smärtstillande men ska trappa ner dem tänkte jag och se hur det känns. Har trappat ner ett litet steg från vad jag fick på BB, så jag tänkte ta ett steg till nu snart.
Läkaren sa att vid en eventuell framtida förlossning löper jag ju risk att spricka igen eftersom jag nu är sydd. Men hon trodde inte att jag skulle behöva spricka såhär mycket nästa gång. Och det låter ju hoppfullt, även om det bara är gissningar.

Jag är positivt överaskad av avslaget. Tycker inte alls att jag blöder mycket, trodde det skulle vara niagarafallen i flera veckor. Men om ett par veckor spelar det väl ingen roll att det inte är så mycket, man vill ju bli av med det helt ändå!

Som jag känner mig just nu så är det nog ändå stygnen som ställer till det mest. Det är massa is ute, speciellt på vägarna runt i området här så jag kan inte gå ut och gå. Då måste jag packa in oss i bilen för att åka ner till Åby, för att packa ur allt, för att gå. För att sen packa in allt och åka hem..... Och jag bör inte lyfta tungt.....
Så jag hoppas stygnen fortsätter läka bra och att isen smälter! Så att jag snart kan börja röra mig lite. Kommer bli galen om jag bara ska sitta inne.......

Har åkt på en urinvägsinfektion men har redan börjat med penicilin, så jag hoppas att den ska vara borta snart.

Allt som allt: Det var jobbigt, men nu är det över och jag mår bra.
Och Kian är det finaste jag sett.