På nätterna är det jobbigt att vara gravid. Min mage är stor och tung, även fast jag fortfarande inte skulle kalla den gigantisk. Varje rörelse i sängen är jobbig och det gör ont att försöka vända sig om.
Men jag måste vända mig, för jag har svårt att sova på rygg och när jag legat på ena sidan ett tag domnar det lite i benen och smärtar i höften, spec när jag ligger på vänster sida. Tack o lov har bebisen ingett emot vilken sida jag ligger på! Är bara min kropp som strejkar.
Så när jag vaknar känner jag hur höften skriker, jag har legat på vänster sida sista sovpasset...... Sätter mig upp i sängen och blir sittande. Tänker för mig själv att "Nej, NU är det jobbigt!" och känner då Connys hand på min rygg.
Tårarna börjar trilla...
Min kropp är trött! Mina höfter säger ifrån. Min rygg kommer antagligen snart att stämma in i samma klagolåt.
Jag klarade mina 40 veckor! Jag har mått så bra och haft sån tur!!! Både jag och min kiropraktor var övertygande om att min rygg skulle balla ur under graviditeten, spec på slutet. Och ändå har jag klarat mig! Trots att jag abslout inte tränat som jag hade tänkt (läs: inte alls).
Och så nu.... så kommer inte ungen ut! Så att det blir jobbigt ändå.
Nu är jag EVINNERLIGT (är det ett ord?) TACKSAM!!!
För en helt underbar graviditet och jag är FULLT medveten om vilken tur jag har haft.
Men nu vill jag gå i mål. Nu vill jag få mina värkar. Nu vill jag hålla min son i famnen.
Men jag kom upp, med tårfyllda ögon. Vi åt lite yogurt till frukost. Och sen började vi göra hemmagjord pizza. Tillsammans. Jag och fina Conny. Jag kände molnet lätta. (ja, nu låter detta lite patetiskt och vissa av er kanske vill kräkas lite, men precis så kändes det!)
Nu har vi ätit och jag har stämt dejt med syster yster. Först ska jag in och jobba en kort sväng. Sen ska vi ut och borsta hästarna när hon slutar. Vädret är helt UNDERBART! Snö och strålande sol och runt 0:an i temp.
Jag känner mig mycket piggare och gladare.
Om några timmar är det åter natt och imorgon kommer jag ha ont igen, men tills dess hoppas jag få vara glad!
Frida, jag känner precis likadant som dig! (kanske för att vi är i exakt samma sits). På måndag har jag besök hos BM. Vill inte alls behöva gå på det. Börjar också tänka att jag lär bli igångsatt den 29onde och att jag inte är kapabel till att få värkar, även fast jag hade förvärkar i måndags. Kanske gjorde jag något fel så att kroppen valde att stanna allt. Kanske det inte kan komma igång igen. Släkten på pappas sida och mina systrar börjar bli otåliga, hela gänget åker ju till Thailand den 24e. Dom insisterar på att JAG MÅSTE ha fött innan dess, enorm press. Men som du skrev, vattnet kan ju lika gärna gå om 5 min. Så det är bara att vänta och hoppas. Kram på dig!
SvaraRadera