Förlossningsberättelse

Lördag 18 Februari 2012

Vid 5-tiden vaknade jag till och kände "plump"... Undrar om det DÄR var slemproppen tänkte jag och gick på toa. Och kunde konstatera att jo, det måste det vara! Tjoho - äntligen ett framsteg! Även om det fortfarande kan ta en vecka innan det sätter igång så känns det ändå bra med ett steg i rätt riktning. Att somna om tog en stund, för jag kunde inte få bort det fåniga smilet från mitt ansikte.

Klockan 7 vaknade jag igen, med ett ryck - det där känns som en värk! "Wow - jag har min första värk!!! Om typ 5 timmar kanske det kommer en till. Va häftigt!" tänkte jag... Bara det att ca 3 minuter senare kände jag det igen. Och sen igen.... Andades som jag hört att man ska andas, långa andetag in genom näsan och ut genom munnen och försökte räkna hur lång tid dem varar och hur ofta dem kom.
Gick upp och klickade in mig på www.varktimer.se som jag blev tipsad av Anna. Inser att värkarna kommer med 3-5 min emellan bara. Och dem har sagt att när man har 4min emellan är det lagom att åka in. Kände mig väldigt förvirrad eftersom det börjat så tätt på en gång.

Ringde in till förlossningen och förklarade läget och de sa att vi fick komma in när vi ville. Så jag väckte Conny och vi packade in oss i bilen och gav oss iväg.
Ringde och smsade de närmaste att vi nu åkte. Men trodde nog inombords att det skulle stanna av. Kändes så overkligt att det skulle gå från absolut ingenting till såhär täta värkar på riktigt.

När vi kom in fanns inga undersökningsrum lediga så vi fick komma direkt in i ett förlossningsrum. Väl där kunde Barnmorskan konstatera att mitt vatten gått. Jag kände nåt som sipprade ut när vi satt i bilen, vid vissa värkar kom det. Men jag visste inte säkert, men det visste ju hon såklart. Alltså inget Plask som på film... ;-)

Värkarna fortsatte att komma tätt, på vägen in var de så täta som 1,5 minut emellan och så fortsatte det även inne på förlossningen. Vi blev inskrivna och BM frågade om smärtlindring osv. Jag sa att jag tyckte det gick bra än så länge, men att jag kanske skulle behöva nåt. Så jag fick prova en TENS. Funkade helt okej. Jag gillade att få nåt att pyssla med, nåt att tänka på och att det dessutom lindrade smärtan var ju topp!

Vid undersökning nånstans mellan 10 och 11 tiden var jag öppen 3,5cm. BM tyckte det var bra men jag skojade och sa "4cm skulle man ju va öppen när man kom in".
Vid 13 började det nya skiftet och vi fick ny BM och undersköterska. Även dessa jätte trevliga! Vi fick då flytta till ett annat rum, ett lite större.

Timmarna gick och jag blev förvånad hur snabbt tiden gick. Plötsligt var klockan två! Conny stackarn hade nog nästan lite tråkigt under den här tiden, för jag satt bara i stolen med min TENS och andades. Eftersom värkarna kom så tätt hela tiden så var det inte så stor mening för mig att vara uppe och röra mig tyckte BM, bättre att jag samlade kraft inför senare.

Ca kl 15 var det dags för ny undersökning. Öppen 10cm! BM var förvånad och sa "Du jobbar inte förgäves, det går fort det här, bara en liten kant kvar på höger sida".
Jag blev jätte glad! Och chockad och nästan lite rädd tror jag. Eftersom det betydde att krystandet, "UTfasen", närmade sig. Rädslan för att spricka - Huva!

Det började bli betydligt jobbigare nu. Vet inte om det dels berodde på min hjärna, att den blev lite rädd för det som närmade sig. Men definitivt var att livmodern började bli trött i alla fall. Värkarna gjorde tok ont och jag var väldigt.... ja jag vet inte vad jag var? Ont gjorde det i alla fall!
Körde nu med både TENS och lustgas. Men hade väldigt svag dos gas eftersom jag tyckte jag mådde illa annars. Hörde BM säga flera gånger "Hon gör det här nästan utan smärtlindring" Vilket gjorde mig lite stolt. Men fy va ont det gjorde!
Eftersom jag var så öppen redan så trodde jag inte det var nån mening att be om epidural.

Men tiden gick. Och vid 18/19-tiden var kanten på höger sida fortfarande kvar! BM ville sätta in värkstimulerande men jag hade så ont. Minns att jag tänkte att hade jag kunnat avbeställa hade jag gjort det nu! (Fy så hemskt tänkt! Tur att det alternativet inte finns!!!) Jag kände verkligen för att skita i det. Mycket just för att jag kände att det stod stilla, från att ha gått i racerfart till totalt stopp, trots att smärtan blivit så mycket värre!
Undersköterskan räddade mig och sa att "Jag tror inte hon klarar det" (värkstimulerande) så de ringde efter Epidural. Nån gång vid halv åtta tror jag EDA var satt och böjade värka. HIMMELSKT!!!!!!!
Värkstimulerande dropp var också inkopplat men jag kände ingenting. Så underbart. Jag stod upp och rörde mig, rullade höfter m.m. Och satt på pilatesboll. Nu jäklar skulle kanten bort!

Vid 21 var det återigen skiftbyte och vi var nu inne på tredje omgången personal. Kändes sådär, men alla vi hade att göra med var fantastiska! Så det gjorde ingenting.
Den här gången kom det dock in tre personer i rummet. En var under utbildning. Och det var sen hon som var inne hos oss mest och gjorde de flesta undersökningarna för att se hur det låg till.
Kanten var borta men han hade inte trängt ner hela vägen än. Droppet ökades och smärtan började komma tillbaka.

Under de kommande timmarna ökades droppet flera gånger. Jag hörde vid ett tillfälle att de var en höjning ifrån vad man max brukade ge. Men sen höjde dem flera gånger till....

Det blev jobbigt. Tiden gick och smärtan ökade.
När jag var öppen 10cm kl 15 så trodde vi alla, inkl BM, att det skulle vara klart på några timmar. Och vi skojade och sa att det skulle bli en namnsdagspresent till mig i alla fall! Men midnatt närmade sig och jag kände mig hopplös.
Den BM som var under utbildnning undersökte och sa att han kommit ner längre och att jag snart skulle få börja krysta. Yes! Sen kom den erfarna BM och sa att "Nej, det är en bit kvar".
Denna procedur upprepades 3 eller 4 gånger och varje gång kände jag hur musten verkligen gick ur mig, som om de drog undan mattan under fötterna på mig. En av gångerna fick jag till och med provkysta lite, för att jag skulle veta hur jag skulle göra sen, för att några minuter senare få veta att det inte är värt att börja med det än.
SUCK!!!

Nu var jag ledsen. Uppgiven. Och jag sa flera gånger till Conny att "Han vill inte komma ut. Han vill inte bo hos oss". Och det var precis så det kändes.
Tyvärr tror jag att det försvårade allt. Min hjärna jobbade emot mig. Jag tänkte att "Det händer ju ingenting!" och "Gud va ont det här kommer göra" "Han vill inte komma till oss" "Shit va jag kommer spricka". Plus att jag inte hade ätit typ alls på hela dagen. Så min sockernivå var väl i stort sett obefintlig. Och det var väl en av anledningarna till att hjärnan dummade sig.

Till slut fick jag börja krysta för att försöka hjälpa honom ner de sista cm som var kvar. Det gick väl sådär. Sakta sakta rörde det sig lite. Men inte tillräckligt. Läkare tillkallades - vi behövde sugklocka.
Klockan sattes, men hamnade (fick vi veta efteråt) lite snett, så varje gång jag krystar och de drar så hör man hur den liksom släpper lite.... Och han kommer fortfarande inte UT!

Det enda tydliga önskemålet jag haft inför min förlossning har varit att jag inte vill veta om/hur mycket jag spricker eller om de måste klippa. Och det har jag sagt till alla tre BM under dagen. Men inte till läkaren som nyligen kom in i rummet.
Plötsligt kom hon upp, la handen på min axel och sa "Jag måste klippa dig". Jag kände hjärnan skrika. Och skriker/säger högt och lite irriterat mitt i en krystvärk "Gör va fan ni vill!" (inte min stolstaste sekund i livet kanske... men vad gör man?)
Nånstans i det här virr varret kom det in en andra läkare också. Fick veta efteråt att de ville sätta om klockan och att det var därförde tillkallat ännu en lakare. Men just då visste vi inte det och Conny trodde att det skulle bli akutsnitt.

Läkaren började plocka med saxar och jag frågade om jag kunde fortsätta krysta under tiden och de svarade att jag fick göra som jag ville. Det ville jag.
Krystar för kung och fosterland och innan hon hunnit klart med saxen så var klockan 00.39 och min älskade prins var änligen ute!

Jag fick upp honom på magen, "Han har hår!" Och han är så fin.

Men jag visste att moderkakan var kvar. Efter en liten stund var det dags att få ut den. Återigen, de drog (i navelsträngen alltså) och jag krystade. Ingenting händer. Jag hade i stort sett inga eftervärkar, eller jag kunde i alla fall inte känna dem, så jag krystade liksom på eget bevåg... Men den satt lite fast.
Läkaren kommer återigen upp till mig och berättar att jag spruckit och behöver sys och undrar om jag vill göra det här eller åka upp på operation. Jag vill helst göra det på plats så att jag sen snabbt får komma till BB. Och slippa lämna Conny och min nyfödda bebis.
När de sa att moderkakan sitter fast tänkte jag på Ninis och trodde att jag skulle få operarera bort den. Men dem sa att det skulle inte behövas. Dem joxade där nere utan att jag visste vad de gjorde och plötsligt kommer den ut.
Får veta se att de gjorde en "inre lösning" aka med handen löste problemet. Mumma! Men jag kände som sagt ingeting - så vem bryr sig, nu var det över!!

Nästan. Läkaren ville ha upp mig på OP för att sy. Det är bättre tycker hon. Jaha, då får vi väl göra det då! Men det va väntetid, så först fick jag ligga kvar på FL i två timmar och mysa med Conny och Kian. Kian är jätte duktig och ammas hela den tiden! En riktig naturbegåvning!

Efter OP hamnade jag på uppvak i tre timmar. Jag var vaken när hon sydde men full pumpad med EDA, så jag kände ingeting från midjan och ner. När jag kunde röra benen igen, vid 9 på förmiddagen fick jag äntligen komma upp till min familj!!!

Jack Kian Mattsson

19 Februari 2012 Kl 00.39

Vikt 4600 gram

Längd 54 cm

Huvudmått 38 cm