Inskriven

I morse var vi på inskrivning hos barnmorskan.
Hon var jätte trevlig! Så det känns toppen.
Som jag misstänkte så var det inte så jätte mycket, så mannens närvaro var ju inte direkt behövd men såklart uppskattad! Jag sa till honom i helgen att han inte behövde följa med om han inte ville. Men han ville. Så det var mysigt! "Jag vill vara delaktig i vårt barn" sa han, mycket fint. =)

Tog lite prover, blodtryck osv. Allt såg bra ut, tom järnvärdet! Det kommer ju sjunka sen, men so far so good! Hon tyckte jag verkade ha koll på det mesta, så jag fick lite broschyrer såklart. Men i övrigt hade hon inte så mycket att tillägga.

Nu ska vi boka ultraljud i vecka 17-19 och sen ska vi tillbaka till BM i November, vecka 25.
Ganska långt dit, men det är ju inte så mycket att göra. H*n ska ju bara växa till sig där inne. =)
Vi vet inte om vi vill ta reda på könet... Eller, Conny vill. Men jag vill egentligen inte. "Det ska ju inte vara så" känner jag lite. "Det ska ju vara en överaskning". Men...
Jag har blivit så inställd på att det är en pojke. Och då kunde det ju vara roligt att veta om det är det.
Men som sagt. Jag vet inte.... Jag måste fundera på det!
Vad tycker du??

Bara några timmar kvar till fredag. Några fler timmar tills Conny kommer hem.
Idag saknar han mig. Lite extra alltså. Det är mysigt. Han ringer och jag hör på hans röst att han vill vara här hos mig.
Precis som jag känner!

Idag har jag gått 10 fulla veckor (enligt sista mens) alltså är 1/4 av min graviditet avklarad. Det är inte längre ett embryo utan ett foster som är ca 4 cm lång. H*n har tår och kommer i veckan att lära sig gäspa.

Jag mår fortfarande bra. Blir lite trött emellanåt. Och hungrig ofta. Men jag äter mindre portioner men oftare så går det bra.
Idag provade jag att ta en ridtur igen. Sist jag red, ca en vecka sen tror jag det var, så fick jag jätte ont i magen. Plus att jag ju varit så trött och illamående. Men idag blev det en tur och det gick bra. Så lite till ska jag nog hinna rida innan jag måste kasta in handduken.
Men jag tar det försiktigt - förstås!

Vaddå slut???

Jag har just sett sista avsnittet av en ny serie.
Varje avsnitt var ca en timme långt och det var tio avsnitt. altså 10 timmar av mitt liv har jag ängat åt det här. (Lite skrämmande när man tänker på det...) =P
Serien var riktigt bra och varje avsnitt välarbetat. Bra skådisar, bra regi och bra manus.
Och så kommer jag till sista avsnittet och det lixom bara tar slut. Man får inte alla svar. Det hatar jag!!!
Det är skillnad med alla dessa dramaserier som lixom går ut på att de ska fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Men det här var en serie som lixom bygde upp till ett krig och kungen skulle "bytas ut" osv osv. Och när sista avsnittet kommer så är lixom inte kriget avklarat. Och nästa säsong beräknas sändas i April - i USA!
Så nu är det bara att vänta och vänta och vänta.

Känner lite samma princip med filmer som är så tydligt att det ska komma en nästa. T.ex Twilight. Pirates of the Carabian (nr 2 och 3).
Jätte bra filmer! Men när man vet att man inte får veta fortsättningen på typ ett år... så blir man ju lite frustrerad. Tycker jag.

Tillbaka i verkligheten

Idag var första dagen tillbaka på jobbet. Jag började redan 5.15 för att visa en chaufför linjesträckorna.
Det var lite tungt! Men jag kom upp och han lärde sig snabbt, så jag hann hem för en liten powernap innan det var dags att åka till kontoret.

Efter jobbet tittade jag upp på himlen och undrade inte OM det skulle regna, utan hur mcket och hur länge.
När Nasi har täcket på sig och det regnar mycket blir han kall. Och det tycker jag inte om!
Men om han inte har täcket på sig så kliar han sig mycket och fort. Och på en natt hinner han skapa många nya sår. Det tycker jag inte heller om.
Så valet var inte helt lätt... Men när jag var i hagen för att ge honom hans medicin så började det dugga så jag bestämde mig för att ta av täcket.
Åkte hem och lagade mat och mycket riktigt - det började regna och det ganska mycket.
Men så slutade det. Det klarnade lite men jag tänkte, nej, han får vara utan i natt! Och det ljusnade ännu mer. Så nu har jag precis varit ner och tagit på det igen. =P

Idag har jag mått mycket bättre! Kanske behövde jag bara ta mig i kragen och lämna soffan. Eller så har kroppen kommit tillbaka lite närmare normal läge.
Till middag lyckades jag få i mig två portioner! Och nu har jag ätit lite nattmat innan det är dags att sova.
Jag har även bakat lite kola kakor. Det känns bra! Väldigt bra!

Imorgon blir det jobb igen. Och dan efter det och dan efter det... Och vips är det helg och Conny kommer hem. Jag saknar honom mer nu. Vet inte om det beror på bebisen, eller att jag bara är i en sån loop. Längtar tills han börjar jobba på hemmaplan igen.

Borde döpa om bloggen....

... till kanske Frida - den senaste tiden.
Jag har varit extremt fattig på inlägg och nån bra bortförklaring har jag inte.
Men ni kan få några dåliga om ni vill:
Jag har varit trött och lite illamående den senaste tiden.
Conny har min dator med sig när han jobbar borta i vekorna och jag gillar inte att skriva på hans.
Ja, som sagt... några dåiga var det!

Förhoppningsvis blir det bättring på detta snart igen.
Jag har fått lite nya symtom! Förra veckan var jag extremt trött! Sov bort nästan hela min första vecka av semester - värdelöst.
Denna vecka har jag haft svårt att få i mig mat. Hungrig men blir mätt så fort jag ens ser maten på tallriken. Så många små må har det blivit.
Igår mådde jag äntligen lite bättre och fick lite gjort här hemma. Både städning och tackkort från bröllopet. Känns bra!
Nu ska jag göra mig iordning för att åka och fika hos min fina vän.

The cat is out of the bag

Jag har tagit bladet från munnen.
The truth is is out there!

Ja, ni fattar?

Jag är alltså gravid! Äntligen!
Och vi har berättat det för våra närmaste, som min bror sa "La Familia!"
Det känns.... Ja, jag vet inte. Fortfarande overkligt tror jag?
Därför jag inte skrivit på ett tag. Jag har väntat på att det ska kännas lite mer... ja, på riktigt helt enkelt!

I Måndags var vi i Enkp och fick göra ett VUL för att se så allt stod rätt till. Pga det tidiga missfallet och eftesom vi hade påbröjat en utredning. Man såg inte så mycket. En svart larv. =) Men vi såg att den pulserade, det lilla hjärtat slog så fint så.
Jag gick därifrån med en lite besviken känsla. jag vet inte varför. Men jag trodde vi skulle få höra hjärtljuden. Och att jag efter att fått se bilden skulle känna att det verkligen var mer verkligt. Men jag tror det blev mer verkligt för Conny iaf. För nu tyckte han att det kändes okej att berätta för några.
Men jag är ju aboslut helt obeskrivligt glad - missförstå mig inte!!! Bara lite förvånad tror jag. Att det verkligen är sant.
Alla blev glada när vi berättade. Och jag har börjat få lite små symtom.
En liten liten utbuktning på magen. Trött, speciellt när jag försöker göra nånting. Så det blir inplanerade pauser när jag ska försöka röra på mig. Och lite smått illamående ibland.
Just illamåendet är svårt att veta hur illa det är... Jag mår illa. Men inte hela tiden. Och inte så illa att jag kräks. Så jag tror att det räknas som milt!

För övrigt har jag semester, den första veckan av två. Vi ska till Linköping i helgen, men för övrigt blir jag nog hemma. Och vilar!

Nu ska vi äntligen titta på Morden i Midsommer!