Scary - or not?

Igår var det Halloween kalas för syskonbarnen. 18 glada, utklädda och kaxiga barn.
Jag, Conny och svågern gömde oss i skogen för att spöka utmed stigen. Vi hör barnen borta vid "start". Förväntansfulla, kaxiga och rädda. Men inga barn kommer gående....?
Till slut kommer en drös på massor av barn! Och straxt efter dem nästa drös och sen den sista drösen.
I stort sett alla på en gång med andra ord.
Vi skrämde lite och dem blev lite rädda. Men inte alls som det var tänkt / hoppats. Blir ju inte alls lika läskigt när de kommer så många på en gång.

Så helt lyckat skulle jag inte säga att det var. Men men. Det var ju inte mitt kalas och jag hade inte lagt ner speciellt mycket arbete på det. Värre för svägerskan som kämpat. Men jag tror barnen var nöjda ändå, även fast de inte blev tokrädda, så jag tror att som kalasordnare och mamma var hon nog nöjd ändå!

Såhär såg vi ut, mannen och jag!

Kalaset bestod av 18 barn. Varav 5 flickor. Ganska många pojkar med andra ord!
Kaxiga pojkar. EN av dem var lite skraj och vågade säga det. EN! Jag gillade honom. ;-)
Jag blir lite nervös när jag tänker på att det är en gosse i min mage, när jag ser hur kaxiga vissa är. Jag vill inte ha en sån. "För tuff" pojke. Jag vill ha en snäll pojke. Som kan bjuda på sig själv och erkänna att han blir rädd. Som inte alltid behöver vara störst, bäst och starkast. Conny har lovat att vår son kommer bli så, så jag hoppas han har rätt!

En av svägerskans pojkar var super go som liten. Han satt ofta i mitt och Connys knä. Mycket oftare än nåt av de andra barnen. Han har nu blivit större, närmare bestämt 8. Och med åren har han blivit kaxigare. Conny tar fortfarande upp honom i knät och lixom "tjuvhåller" honom ett par sekunder och typ kittlar honom lite. Och pojkens första reaktion är att försöka brotta sig loss, men det går ju inte. Och då ser han nästan nöjd ut. Det känns som att egentligen VILL han sitta där. Men inte vill visa det.

Mot mig... not so cute! Hans hobby är att rimma på mitt namn och säga "elaka" saker. Typ Fis-Frida. Eller, du är DÅLIG på det där. Och såna saker.
Min kompis teori är att han "testar mig". För att se hur jag ska reagera. Om jag kommer tycka mindre om honom kanske? Problemet är att han lyckas. Vad ska jag göra lixom? Ibörjan kittlade jag honom och skojade typ "hurrödu - sådär säger man väl inte!" och jagade honom eller nåt. Men han gav inte upp och till slut (moget eller inte) så började hans ord såra mig.
Igår ledsande jag igen och sa att om han inte kan vara snäll behöver han inte prata med mig, för det är inge roligt när han är elak.
Och visst, det var säkert fel. Men vad ska jag göra?? Det är ingen annan som "märker" och säger nåt. Och jag har ingen lust och orkar faktiskt inte låtsas som ingenting hur länge som helst. Oftast låter jag de första små kommentarerna passera, men till slut säger jag ifrån. Inte hårt, bara lugnt och tydligt.

Fler läsare!

Så himla soligt att det har blivit så många som läser min blogg!
31 stycken igår! Det är kanske inte så många i vissas ögon, men för mig känns det som flera tusen. Jag tackar ödmjukt för visat intresse! Och sänder här en liten ros till er alla.

Nu ska jag iväg till hästen för lite kärlek, tar med hunden och hoppas att de båda känner sig älskade och ompysslade, även om de får dela på min uppmärksamhet.

Sen bär det nog av en sväng till sjukhuset idag med. Hade nog tänkt hoppa det idag, men jag pratade med mamma nyss och hon lät så ensam.... Så kan vi inte ha det!

Tack fina ni för kommentarerna!
Mamma mår lite bättre idag och dem har en teori om vad det kan vara och har bytt medicin. Så nu hoppas jag att dem har rätt så att hon mår ännu bättre imorgon!
Hon blir kvar på sjukhuset över helgen, vilekt jag tycker känns skönt.
Igår låg hon fortfarande kvar på intensiven när jag och Sara kom på besök men idag hade hon fått flytta upp på en avdelning. Så idag när jag kom hem kände jag mig... ja... sjukhusig?
Så det blev hopp in i duschen för att bli av med eventuella bakterier. Både Sara och Conny gissade på att det är för att intensiven är så steril och noga med allt, medans de på avdelningen får va lite som dem vill. Det blir ju lite "mindre hygiensikt då".
Får se om jag åker in en sväng imorgon igen, kan tänka mig att det blir så.... Men jag är inte helt säker än. Får se.

Nu är det i alla fall helg. Och jag ska nog krypa till kojs redan nu. Känns skönt att få sova.

Igår var medryttare S här och red tillsammans med Sara. Det hade gått bra men hon hade velat springa flera gånger. Inget fel med det och eftersom de inte red så himla långt så klarar han ju det. Men... ja, jag vill ju inte att dem springer för mycket! Han hade varit rejält svettig när dem kom tillbaka... Men det var fint väder igår och han har ju satt ordentlig päls redan, så det är ju inte så konstigt.
Idag var medryttare A här. Och hon skulle bara skritta en tur sa hon. Det gillade jag att höra!
Ska inte döma åt nåt håll än. Jag gillar dem båda. Och tänkte ge det ett par veckor och se hur det känns, hur dem verkar och hur Nasi verkar trivas.
Så får jag göra en utvärdering sen.

Tror jag ska försöka mig på en liten tur imorgon. Eller i alla fall ta in och borsta honom. Känns så konstigt att inte "träffa" honom mer än en puss i hagen...
Sen på kvällen är det dags för halloween.kalas hos cissi. Deras sex barn och de tre äldsta har fått bjuda fyra kompisar var. Så tjugo barn!
Men jag är inte så jätte delaktig. Jag har kommit med lite idéer och förslag och så ska vi vara med och spöka på spök-stigen. Och sen hjälpa till lite inne.
På de kalas som Sara haft för sina barn har jag ju haft en betydligt större roll.

Så vi får se om det blir en tripp till sjukhuset däremellan nånstans... eller om jag sparar det till Söndag.
Det är besökstid från 13.30. Och jag måste ju va hemma absolut senast 17 för att hinna duscha och göra mig klar för att skrämmas. Så jag får se helt enkelt.

Trevligt och Otrevligt

Tänk va det kan svänga, på bara ett fåtal timmar kan man uppleva ett helt spektra av känslor!

Igår kväll smet jag lite tidigare från jobbet för att hinna till AFF-räffen i stan. Trodde att jag skulle vara jätte nervös, men det kändes jätte bra hela vägen. Personalen skulle ju hjälpa till att visa oss alla till samma bord, så det skulle ju vara super smidigt. Hittade till resturangen jätte snabbt, ja, det var ju jätte lätt så konstigt vore kanske annars. Men ändå. Kommer in genom dörrarna och följande scen utspelar sig:

Mycket folk och jag förstår på de två sällskapen framför mig att det är väntetid för att få ett bord. Tur att vi hade lite små-förbokat tänker jag!
Jag - "Hej, ett bord för AFF"
Personalen tittar på ett ganska tomt papper och säger - "Jag har ingen sån bokning"
J: Eh, okej... Det ska finnas en notering.... ett gäng tjejer...???"
P: "Aa, nej tyvärr. Men du kan gärna få gå in och leta efter dem!"
(Jo, tjena, blir ju lätt tänker jag!)
J: "Nja... jag vet inte hur dem ser ut....."
Personalen ser lite frågande på mig  och svarar: "Men du kanske har ett nummer du kan ringa?" med ett lite svårtytt leende (han tycker jag är konstig!)
J: "Nej, det har jag inte heller........." säger jag lite skamset... och undrar HUR jag ska kunna hitta dem i detta myller.
Till min räddning kommer en av de andra i personalen:
"Jag har visat några av dem andra - så jag vet vart dem sitter!"

Och mycket riktigt, där sitter dem! Och så trevligt vi hade!
God mat, mycket prat. Och blandat prat, verkligen toppen trevligt!
Jätte skoj att få träffa dem "live" som man "pratat" så mycket med. Och speciellt Anna som jag haft kontakt med så länge - över ett år!

Starxt efter tio var jag hemma igen och kröp i säng. Vaknade efter kanske en timme eller så av ett sendrag i vaden - o så mysigt sätt det är att vakna på - not!
Men det släppte efter bara en liten stund och jag somnade om som en stock.
För ytterligare max en timme.....

00.58 ringer min mobil. Det är mamma. Hon flåsar och låter... riktigt lidande! "Kan du komma ner?" frågar hon kvidande, mellan häftig andhämtning. "Ja självklart!" säger jag och flyger ur sängen!
Ner i 2000km/h ungefär - tur att jag bara bor 3km bort!
När jag kommer dit sitter hon i fotäljen med skyhög puls och andas häftigt och kan knappt prata för att hon andas så konstigt. Och har frossa.
Pappa är bortrest till Malmö och kom hem idag på förmiddagen. Så det är bara hon och jag där.
Jag ringer 112 som kopplar mig till nåt, kan det ha hetat sjukvårdakuten? Inte 1177, utan nåt mellanting mellan 112 och 1177 kändes det som.
SUPER trevlig kvinna får jag prata med och när jag är typ mitt i mitt berättande om hennes symtom säger hon "Ja, ambulansen har åkt i alla fall så den är på väg, känns det okej att vänta på den?"
Om det känns okej att vänta? Jag trodde jag skulle få böna mig till att ens få komma in till akuten! Kändes verkligen super bra och ambulansen kom inom mindre än en halvtimme.
Vi fick åka med in till akuten och var framme där 01.52.

Väl där togs prover och det kom en doktor. (En ung och snygg doktor! Jätte trevlig även han.) Troligen har hon en infektion eller liknande i kroppen, men de vet inte var. Så hon blev inlagd och är kvar där än. De har börjat behandla med antibiotika och väntar på odlingar från proverna som togs.
Känns skönt att hon är där, så de har koll på henne. Min fina underbara mamma!
Ska åka in om en stund och hälsa på. Jag åkte därifrån vid 5 i morse, för då fick hon ett rum som delades med en annan som sov. Så då fick jag inte vara kvar hos henne. Så då kom Conny och hämtade mig.

Har jobbat på dagen och varit hos BM på 25-veckors koll. Allt såg bra ut!
Klockan två åkte jag hem och somnade som en STOCK. Sov sov en gris. Slept like a baby. Ja, kalla det vad du vill, underbart skönt var det i alla fall!

Nu ska vi äta lite lat-middag, färdiga köttbullar med spagetti och påssås. Ibland får man göra så. ;-)

Kram på er alla fina!
(Kommentarer som hemska/liknande läskiga historier och liknande undanbedes. Jag vill inte bli nojjig - jag tänker lita på att hon får bra vård eftersom hon nu är i händerna på proffs!)

Att fasa ut sig själv...

Förra veckan hade jag två kvinnor på besök för att provrida Nasi. Båda var trevliga och kändes bra och dem gillade nasi, såklart vem kan annat?
Så nu har vi bestämt att de ska börja rida honom, så att jag lixom fasas ut... Den ena ska rida Torsdag och Söndag och den andra kommer ha två dagar i veckan, men troligen mer flytande. Så tills vidare kommer jag också att kunna rida typ en dag i veckan om jag vill. Det känns bra!

Idag hade vi en annan kvinna på besök, denna gång på jobbet för att eventuellt ersätta mig där.
Det känns lite skumt, att lixom ersätta sig själv i sitt liv. Men bra. Jag längtar så till Februari. Och det här är bara steg på vägen!

Aldrig ensam

Conny blir borta över natten och jag har spenderat största delen av dagen med Sara och barnen - mysigt! Det blev ridning med hundar och Matilda, sen fika med kusin Tess och hennes barn. För att sen följas av massa systerprat och lite middag. Fsikbullar i hummersås, blir det lyxiagre än så en lördag?! Lyxigt eller ej, gott och mättande och det är ju ändå huvdpoängen med middag!

Nu är jag och Rufus hemma, han ser lite... ledsen ut, saknar väl husse. Det första han gjorde när vi kom hem var att titta efter Conny. Han gör alltid det och ser alltid besviken ut när han inte hittar honom. Söt!

Men förutom Rufus har jag annat fint sällskap här hemma, ännu en älskad pojke gjorde sig uppmärksammad ikväll, efter ett par lugna dagar:

Jag började surfa runt lite och hamnade på svtplay och sen tv4play. Tänkte för mig själv att jag nog saknar tv i alla fall... Att inte alltid behöva kolla på erier och filmer som jag oftast redan sett flera gånger. Hamnade framför några korta intervjuer och sen Hellenius Hörna. För att till sist landa i Bonde söker Fru. Jag vet ine vad du tänker nu när du läser, men när jag skriver så känner jag hur kvalitén på programmen lixom dalade!
Och nu... mitt huvud.... känns som mos! Helt..... ja, mosigt! Vilket skit det finns på tv. Haha!
Inget illa menat, programmen i sig, ja, dem är väl typ underhållande, men... Ja, ingenting för mig. Inte just nu i alla fall.
Speciellt inte Bonde söker Fru. Det är ju bara... alla dessa program. Seriöst? Jag vet inte jag. Inget för mig i alla fall!

Dagen har varit trevlig, mycket trevlig. Och kvällen... ja, vad ska jag säga. tyst? Avslappnande antar jag.... Men nu är ju huvudet alldeles mosigt så jag kan ju inte säga att jag känner mig toppen nöjd. Tror jag ska gå ut med Rufus en liten stund. Få lite frisk luft så jag piggnar till.
Men hur trevligt osv jag än haft, så har ännu en hel helgdag gått och jag har itne gjort nånting här hemma. Så otroligt tröttsamt! Jag vill städa och pyssla och göra fint! Men... det blir fortfarande inte av. Snart hoppas jag. Snart snart. Men troligtvis inte imorgon, heller...

Solo påä obestämd tid

Jag antar att det är en sån sak man absolut inte ska skriva på en offentlig blogg?? Som att be mördare och andra bad-guys komma på besök. Iaf om man, som jag, lever i criminal minds världen. =P
Haha! Men skämt å sido. Conny ska åka till Linköpoing en sväng och han kanske kommer hem redan ikväll, eller kanske inte förrän imorgon. Han är lite mer... spontan än jag själv om vi säger så!
Men inkräkatre göre sig icke besvär - jag har fortfarande min beskyddande 45 kilos akita som inte gillar främlingar kvar här hemma. Och med största sannorlikhet kommer jag att umgås med syster yster som också är manlös för tillfället!

Nu ska jag nog ta mig till Åby. Kanske. eller så ska jag hålla mig här hemma och fixa lite.
Fixa är ett bra ord! det kan betyda "Lägga mig på soffan och titta på tv" eller "Gå med hunden och sen bläddra i kataloger och på internet efter inrednings inspiration" eller "Städa altanen och huset, skruva ihop möbler och baka!".
Inte så konkret beskrivande ord helt enkelt!
Vi får se vad dagen för med sig..........