Scary - or not?

Igår var det Halloween kalas för syskonbarnen. 18 glada, utklädda och kaxiga barn.
Jag, Conny och svågern gömde oss i skogen för att spöka utmed stigen. Vi hör barnen borta vid "start". Förväntansfulla, kaxiga och rädda. Men inga barn kommer gående....?
Till slut kommer en drös på massor av barn! Och straxt efter dem nästa drös och sen den sista drösen.
I stort sett alla på en gång med andra ord.
Vi skrämde lite och dem blev lite rädda. Men inte alls som det var tänkt / hoppats. Blir ju inte alls lika läskigt när de kommer så många på en gång.

Så helt lyckat skulle jag inte säga att det var. Men men. Det var ju inte mitt kalas och jag hade inte lagt ner speciellt mycket arbete på det. Värre för svägerskan som kämpat. Men jag tror barnen var nöjda ändå, även fast de inte blev tokrädda, så jag tror att som kalasordnare och mamma var hon nog nöjd ändå!

Såhär såg vi ut, mannen och jag!

Kalaset bestod av 18 barn. Varav 5 flickor. Ganska många pojkar med andra ord!
Kaxiga pojkar. EN av dem var lite skraj och vågade säga det. EN! Jag gillade honom. ;-)
Jag blir lite nervös när jag tänker på att det är en gosse i min mage, när jag ser hur kaxiga vissa är. Jag vill inte ha en sån. "För tuff" pojke. Jag vill ha en snäll pojke. Som kan bjuda på sig själv och erkänna att han blir rädd. Som inte alltid behöver vara störst, bäst och starkast. Conny har lovat att vår son kommer bli så, så jag hoppas han har rätt!

En av svägerskans pojkar var super go som liten. Han satt ofta i mitt och Connys knä. Mycket oftare än nåt av de andra barnen. Han har nu blivit större, närmare bestämt 8. Och med åren har han blivit kaxigare. Conny tar fortfarande upp honom i knät och lixom "tjuvhåller" honom ett par sekunder och typ kittlar honom lite. Och pojkens första reaktion är att försöka brotta sig loss, men det går ju inte. Och då ser han nästan nöjd ut. Det känns som att egentligen VILL han sitta där. Men inte vill visa det.

Mot mig... not so cute! Hans hobby är att rimma på mitt namn och säga "elaka" saker. Typ Fis-Frida. Eller, du är DÅLIG på det där. Och såna saker.
Min kompis teori är att han "testar mig". För att se hur jag ska reagera. Om jag kommer tycka mindre om honom kanske? Problemet är att han lyckas. Vad ska jag göra lixom? Ibörjan kittlade jag honom och skojade typ "hurrödu - sådär säger man väl inte!" och jagade honom eller nåt. Men han gav inte upp och till slut (moget eller inte) så började hans ord såra mig.
Igår ledsande jag igen och sa att om han inte kan vara snäll behöver han inte prata med mig, för det är inge roligt när han är elak.
Och visst, det var säkert fel. Men vad ska jag göra?? Det är ingen annan som "märker" och säger nåt. Och jag har ingen lust och orkar faktiskt inte låtsas som ingenting hur länge som helst. Oftast låter jag de första små kommentarerna passera, men till slut säger jag ifrån. Inte hårt, bara lugnt och tydligt.