Idag har jag gått 38 fulla veckor. Var hos BM igår och allt ser bra. Men hon tror inte att jag kommer få tidigt, så nu är jag inställd på att det kommer dröja två veckor till, vilket är väldigt skönt eftersom jag varit lite nervös!
Imorgon jobbar jag min sista riktiga heldag, innan mammaledigheten alltså. Det känns... konstigt. Bra. Skönt. Lite välbehövligt. Lite tråkigt. Så ja - konstigt!
Men, skönt att inte ställa väckarklockan utan att faktiskt kunna försöka sova lite extra, eftersom jag inte sover jätte bra på nätterna. Skönt att vara inne i de här sista två veckorna så vi kan/ska börja göra iordning här hemma. Spjälsäng, skötbord osv. Så att allt är klart. Och då är det ju väldigt skönt att jag kommer vara ledig, så att jag har hela dagarna på mig!
Sen kommer jag kanske titta in lite på jobbet, om de behöver mig eller om jag får tråkigt.
Rufus är så klok. Conny sa just att "Det är mig han tittar på när han vill gå ut". Ja, jo, så är det ju nu. Förut var det alltid mig. Men han vet att det är husse som tar hand om prommenaderna nu. Klart det skulle vara bra för mig att gå med. Det gör jag vissa kvällar. Men jag orkar inte alltid. Eller, jag skulle ju orka om jag verkligen ville eller behövde. Men det känns mycket skönare att ligga på soffan och vila! Om några veckor blir det mer prommenader igen. Och kanske redan om några dagar när jag inte jobbar på dagarna.
tisdag 31 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Naivt inlägg
Japp, nu ska ni få nåt att skratta åt. I alla fall ni som redan har barn.
Jag har tråkigt och känner att jag ändå vill skriva ner dem här tankarna. Så jag får helt enkelt bjuda på att ni kommer himla med ögonen eller le med ironiska ögon när ni läser.
Det handlar om mina tankar om min mammaledighet.
All den här TIDEN som jag kommer ha ni vet??
För bebisen sover ju mycket i början och vad ska jag göra då?
Jo de ska jag tala om för dig!
Jag ska städa. Baka. Laga mat. Städa igen. Gå prommenader både med och utan hund. Borsta hunden. Baka eller laga mat igen. Träna träna träna! Och förhoppningsvis hinna titta in lite på jobbet ibland också.
Det här är inte nån form av idyllisk bild jag byggt upp om att jag VILL ha det så. Eller att jag FÖRVÄNTAR mig att det ska bli så. Det är bara såna tankar som snurrar runt.
Jag tror att det är mycket för att just sitter jag här. Bebisen trycker och bökar, fast jag bara sitter still, det är väl för trångt där inne just nu antagligen. Men jag vet att om jag försöker göra nåt så blir jag trött, fort. Sammandragningarna sätter igång och jag flåsar som en flodhäst. Och ändå anser jag mig må BRA! Hur har dem som har en jobbig graviditet det??
Min mage är stor. Inte gigantisk, men stor. Den är lixom ivägen när jag ska göra saker. Den är tung för mina ben att bära omkring på. Och just därför så längtar jag nu efter allt jag kommer KUNNA göra, rent fysiskt, när bebisen är född.
Men nu är jag ju inte dum. Och inte fullt så naiv som inlägget kanske anyder.
Jag VET att barn tar tid. Jag VET att bebisen inte sover mer än korta stunder i sträck. Jag VET att det kommer vara jobbigt med amning m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.
Men i min fantasi, så ser jag mig själv just nu på gymmet, på en crosstrainer för att vara exakt. *Liten sover i sin liggdel från vagnen på golvet framför och jag tränar till bra musik.
Nästa sovpass går jag ut på prommenad med vagnen och Rufus. Eller kanske passar på att städa/baka/laga mat.
Det är ändå lite roligt, att bara nu, dem här sista veckorna jag har kvar, får leka med dem här bilderna i mitt huvud. Fullt medveten om att dem inte kommer bli verklighet, men ändå, sugen på att låta hoppet finnas kvar där som en svagt lysande stjärna långt borta.
För att sen, om ett par veckor, med mitt mirakel i famnen, trött som ett as med såriga brsötvårtor konstatera att jag är lycklig som få, men vad är det för fel på snabbmat?? Och hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!!
Jag har tråkigt och känner att jag ändå vill skriva ner dem här tankarna. Så jag får helt enkelt bjuda på att ni kommer himla med ögonen eller le med ironiska ögon när ni läser.
Det handlar om mina tankar om min mammaledighet.
All den här TIDEN som jag kommer ha ni vet??
För bebisen sover ju mycket i början och vad ska jag göra då?
Jo de ska jag tala om för dig!
Jag ska städa. Baka. Laga mat. Städa igen. Gå prommenader både med och utan hund. Borsta hunden. Baka eller laga mat igen. Träna träna träna! Och förhoppningsvis hinna titta in lite på jobbet ibland också.
Det här är inte nån form av idyllisk bild jag byggt upp om att jag VILL ha det så. Eller att jag FÖRVÄNTAR mig att det ska bli så. Det är bara såna tankar som snurrar runt.
Jag tror att det är mycket för att just sitter jag här. Bebisen trycker och bökar, fast jag bara sitter still, det är väl för trångt där inne just nu antagligen. Men jag vet att om jag försöker göra nåt så blir jag trött, fort. Sammandragningarna sätter igång och jag flåsar som en flodhäst. Och ändå anser jag mig må BRA! Hur har dem som har en jobbig graviditet det??
Min mage är stor. Inte gigantisk, men stor. Den är lixom ivägen när jag ska göra saker. Den är tung för mina ben att bära omkring på. Och just därför så längtar jag nu efter allt jag kommer KUNNA göra, rent fysiskt, när bebisen är född.
Men nu är jag ju inte dum. Och inte fullt så naiv som inlägget kanske anyder.
Jag VET att barn tar tid. Jag VET att bebisen inte sover mer än korta stunder i sträck. Jag VET att det kommer vara jobbigt med amning m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.
Men i min fantasi, så ser jag mig själv just nu på gymmet, på en crosstrainer för att vara exakt. *Liten sover i sin liggdel från vagnen på golvet framför och jag tränar till bra musik.
Nästa sovpass går jag ut på prommenad med vagnen och Rufus. Eller kanske passar på att städa/baka/laga mat.
Det är ändå lite roligt, att bara nu, dem här sista veckorna jag har kvar, får leka med dem här bilderna i mitt huvud. Fullt medveten om att dem inte kommer bli verklighet, men ändå, sugen på att låta hoppet finnas kvar där som en svagt lysande stjärna långt borta.
För att sen, om ett par veckor, med mitt mirakel i famnen, trött som ett as med såriga brsötvårtor konstatera att jag är lycklig som få, men vad är det för fel på snabbmat?? Och hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!!
torsdag 26 januari 2012
Fint gravid
Japp, den kommentaren fick jag idag. Man skulle kunna uppröras av sättet att uttrycka sig, men eftersom det var en komplimang så väljer jag att inte ta upp den diskussionen!
Snällt sagt och snällt menat. Så jag tackar och bockar!
Som SusyQ kommenterat så börjar det ju närma sig rejält nu - I love it!!! Det känns jätte bra. Det är underbart att ha honom i magen och jag njuter av den tiden som är kvar.
Men jag längtar. Längtar efter att få se honom i ögonen. Längtar efter att få känna hans hud under mina fingrar. Längtar efter att se hans första skratt.
Jag fasar och längtar efter förlossningen. Är grymt nyfiken på hur det kommer att vara när de startar. Kommer vattnet gå? Kommer jag få värkar? Kommer jag fatta på en gång att det är värkar? Hur ont kommer det att göra? Hur kommer jag att "klara" smärtan? Undrar vad det blir för bedövning och hur lång tid allt kommer ta. Undrar om jag kommer att får ringa Conny och säga att jag tror nåt är på G eller om han kommer vara hos mig redan då?
Har ju fasat lite den senaste veckan... Men mest har jag försökt identifiera känslan som jag haft. Och härom dagen tror jag att jag kom på det. Jag vill göra "bra" ifrån mig.
Sån är jag. Så har jag nog alltid varit och kommer säkert alltid vara, att jag vill vara "duktig". Och hur är man duktig på att föda barn? Jo, man komemr hem med ett barn. That´s it. Det finns inget bättre eller sämre. Det finns bara ATT föda barn.
I alla fall är det så i mina ögon. Och därför känner jag mig lite förvirrad. Jag har inga förväntningar på in egen prestation. Vilket ju är jätte skönt!!!
Min enda målsättning är att slappna av och ta det som det kommer. Om jag klarar mig med bara lustgas - toppen! Tar jag varenda bedövning de har att erbjuda - jaha, tur att det finns då!
Ja, jag längtar. Så är det. Efter allt!
Snällt sagt och snällt menat. Så jag tackar och bockar!
Som SusyQ kommenterat så börjar det ju närma sig rejält nu - I love it!!! Det känns jätte bra. Det är underbart att ha honom i magen och jag njuter av den tiden som är kvar.
Men jag längtar. Längtar efter att få se honom i ögonen. Längtar efter att få känna hans hud under mina fingrar. Längtar efter att se hans första skratt.
Jag fasar och längtar efter förlossningen. Är grymt nyfiken på hur det kommer att vara när de startar. Kommer vattnet gå? Kommer jag få värkar? Kommer jag fatta på en gång att det är värkar? Hur ont kommer det att göra? Hur kommer jag att "klara" smärtan? Undrar vad det blir för bedövning och hur lång tid allt kommer ta. Undrar om jag kommer att får ringa Conny och säga att jag tror nåt är på G eller om han kommer vara hos mig redan då?
Har ju fasat lite den senaste veckan... Men mest har jag försökt identifiera känslan som jag haft. Och härom dagen tror jag att jag kom på det. Jag vill göra "bra" ifrån mig.
Sån är jag. Så har jag nog alltid varit och kommer säkert alltid vara, att jag vill vara "duktig". Och hur är man duktig på att föda barn? Jo, man komemr hem med ett barn. That´s it. Det finns inget bättre eller sämre. Det finns bara ATT föda barn.
I alla fall är det så i mina ögon. Och därför känner jag mig lite förvirrad. Jag har inga förväntningar på in egen prestation. Vilket ju är jätte skönt!!!
Min enda målsättning är att slappna av och ta det som det kommer. Om jag klarar mig med bara lustgas - toppen! Tar jag varenda bedövning de har att erbjuda - jaha, tur att det finns då!
Ja, jag längtar. Så är det. Efter allt!
tisdag 24 januari 2012
Dator dator dator
Ja, jag är ju dårå en teoretiker. Vilket på 2000-talet verkar betyda att man spenderar största delen av sin tid framför en dator.
Efter en hel arbetsdag framför skärmen har jag nu ägnat några minuter till ideellt arbete - framför datorn!
Bygdegårds föreningens verksamhetsberättesle skulle skrivas och nu är det gjort! I dagarna ska vi skicka ut inbjudningar till årsmötet, som jag troligen kommer missa. Mötet är den 24/2 och då räknar jag med att ligga hemma och mysa med min söta bebis!
Inget som egentligen hindrar mig från att åka på mötet kanske, men dem brukar inte vara så super givande, så vi får se hur vi mår. Men jag räknar inte med att delta i alla fall.
Nu ska jag skaffa en mailadress till gården och skriva ihop en instruktion till valberedningen.
Skulle bra gärna vilja sova istället dock!
Nu sa Conny att maten var klar också....
Efter en hel arbetsdag framför skärmen har jag nu ägnat några minuter till ideellt arbete - framför datorn!
Bygdegårds föreningens verksamhetsberättesle skulle skrivas och nu är det gjort! I dagarna ska vi skicka ut inbjudningar till årsmötet, som jag troligen kommer missa. Mötet är den 24/2 och då räknar jag med att ligga hemma och mysa med min söta bebis!
Inget som egentligen hindrar mig från att åka på mötet kanske, men dem brukar inte vara så super givande, så vi får se hur vi mår. Men jag räknar inte med att delta i alla fall.
Nu ska jag skaffa en mailadress till gården och skriva ihop en instruktion till valberedningen.
Skulle bra gärna vilja sova istället dock!
Nu sa Conny att maten var klar också....
söndag 22 januari 2012
Kalla Nerver
Så var ännu en helg förbi. Varje minut som går kommer jag närmare förlossningen. Och just nu känns det lite läskigt!
Fy fan va ont det kommer göra. Satan i gatan vilken jobbig pers min kropp kommer utsättas för.
Och sen såklart världens underbaraste. Men just precis nu, i skrivande stund, är det inte det nyfödda barnet jag ser framför mig. Det är min toksvettiga kropp och min mage som knyter sig i ännu en helvetisk värk. Ett dygn av smärta.
Jag har varit så cool. Undrar om jag spelat? Lurat mig själv eller helt enkelt bara varit lugn. För just nu? Not so much!!!
Det går upp och ner. Och nu är det ju faktiskt nära så det är väl kanske inte så konstigt att det börjar kännas jobbigare och mer verkligt.
Men det ordnar sig. Såklart. Det måste det ju göra. På nåt sätt. "Alla andra klarar det ju". Så visst.
Men ursch.........
Jag längtar - Till Mars. Då är han här och jag börjar förhoppningsvis vara som vanligt igen....
Jag längtar också till om en timme. När den här känslan har lagt sig och jag får tillbaka mitt lugn...
På dagen idag varjag med och tittade på min fina systerson som spelade hockey. Duktiga killen! Han har blivit jätte duktig på att åka skridskor, men har väl fortfarande en bit kvar i själva speltekniken så att säga. Men jag tycker han är duktig! Definitivt duktigare än jag hade varit - mot samma motstånd, haha!
Jag älskar att titta på när barnen uppträder och tävlar. Så duktiga!
Igår hade jag min egen version av "uppvisning" eller så nära jag kommer i alla fall. Tjejmiddag. Det blev lyckat! Trevligt som alltid och dem gillade maten. Nice!
Och äntligen fick jag arslet ur och såg till att städa fint här hemma!
Fy fan va ont det kommer göra. Satan i gatan vilken jobbig pers min kropp kommer utsättas för.
Och sen såklart världens underbaraste. Men just precis nu, i skrivande stund, är det inte det nyfödda barnet jag ser framför mig. Det är min toksvettiga kropp och min mage som knyter sig i ännu en helvetisk värk. Ett dygn av smärta.
Jag har varit så cool. Undrar om jag spelat? Lurat mig själv eller helt enkelt bara varit lugn. För just nu? Not so much!!!
Det går upp och ner. Och nu är det ju faktiskt nära så det är väl kanske inte så konstigt att det börjar kännas jobbigare och mer verkligt.
Men det ordnar sig. Såklart. Det måste det ju göra. På nåt sätt. "Alla andra klarar det ju". Så visst.
Men ursch.........
Jag längtar - Till Mars. Då är han här och jag börjar förhoppningsvis vara som vanligt igen....
Jag längtar också till om en timme. När den här känslan har lagt sig och jag får tillbaka mitt lugn...
På dagen idag varjag med och tittade på min fina systerson som spelade hockey. Duktiga killen! Han har blivit jätte duktig på att åka skridskor, men har väl fortfarande en bit kvar i själva speltekniken så att säga. Men jag tycker han är duktig! Definitivt duktigare än jag hade varit - mot samma motstånd, haha!
 |
| Den gröna 9an är det vi hejar på! |
Igår hade jag min egen version av "uppvisning" eller så nära jag kommer i alla fall. Tjejmiddag. Det blev lyckat! Trevligt som alltid och dem gillade maten. Nice!
Och äntligen fick jag arslet ur och såg till att städa fint här hemma!
lördag 21 januari 2012
Smittande glädje och irritationsmoment
Idag när jag gick på ICA fick jag massa spontana leenden.
Jag åkte ner för att handla lite snabbt, osminkad med borstat men lite rufsigt hår. Inte den vackraste av syner med andra ord. Vad fick folk att le då tänker du?
Min stora mage!
Jackan räcker inte riktigt runt, det blir en liten glipa i fram. Så när jag har jackan på ser jag ganska stor ut. Och flera personer tittade på mig och log. Och jag log tillbaka och kände mig glad och varm inombords.
Men nu ska vi inte bara vara glada, utan jag måste få klaga på en sak också! Kartonger. Men plast på.
Det är mitt nya irritationsmoment. Förut var det förpackningar med förpackningar i, tex hade colgate en pappkartong runt varje tandkrämstub förut - varför??? Nu tycker jag att det har minskat, den enda varan jag kan komma på på rak arm är vissa diskmaskinstabletter... Men det finns säkert fler.
Men det nya är nu alltså alla dessa kartonger som är behandlade av plast. Och tidningar också för den delen. Man märker det tydligt när man eldar. Så onödigt!
En annan sak som slog mig igår när jag såg en annons, var plastkirurger. Är alla män? Och varför i så fall?
Nu har jag inte gjort någon nogrann undersökning av saken utan det är BARA en allmän gissning, för att det "känns" som att det är mest män. Och min fråga är då varför?
Är det mest män som väljer att utbilda sig så långt/har de lättare att ta sig så långt. Det är lite "stackars-kvinnor" vinkel på den teorin...
En annan vinkel är att det är män som vill förbättra. Nu blev det lite av en "kvinnor-är-bättre-än-män" vinkel.... Jag gillar personligen ingen av dem om man ska hårddra dem.
Men jag känner sponant att det borde bero på att män har ett större intresse av att "förbättra" utseendet än va kvinnor har.
Och på ämnet utseende:
Jag har ett ny favorit "par" i en film. Har du sett X-men First class?
Sött. Och han är riktigt snygg dessutom. =)
Jag åkte ner för att handla lite snabbt, osminkad med borstat men lite rufsigt hår. Inte den vackraste av syner med andra ord. Vad fick folk att le då tänker du?
Min stora mage!
Jackan räcker inte riktigt runt, det blir en liten glipa i fram. Så när jag har jackan på ser jag ganska stor ut. Och flera personer tittade på mig och log. Och jag log tillbaka och kände mig glad och varm inombords.
Men nu ska vi inte bara vara glada, utan jag måste få klaga på en sak också! Kartonger. Men plast på.
Det är mitt nya irritationsmoment. Förut var det förpackningar med förpackningar i, tex hade colgate en pappkartong runt varje tandkrämstub förut - varför??? Nu tycker jag att det har minskat, den enda varan jag kan komma på på rak arm är vissa diskmaskinstabletter... Men det finns säkert fler.
Men det nya är nu alltså alla dessa kartonger som är behandlade av plast. Och tidningar också för den delen. Man märker det tydligt när man eldar. Så onödigt!
En annan sak som slog mig igår när jag såg en annons, var plastkirurger. Är alla män? Och varför i så fall?
Nu har jag inte gjort någon nogrann undersökning av saken utan det är BARA en allmän gissning, för att det "känns" som att det är mest män. Och min fråga är då varför?
Är det mest män som väljer att utbilda sig så långt/har de lättare att ta sig så långt. Det är lite "stackars-kvinnor" vinkel på den teorin...
En annan vinkel är att det är män som vill förbättra. Nu blev det lite av en "kvinnor-är-bättre-än-män" vinkel.... Jag gillar personligen ingen av dem om man ska hårddra dem.
Men jag känner sponant att det borde bero på att män har ett större intresse av att "förbättra" utseendet än va kvinnor har.
Och på ämnet utseende:
Jag har ett ny favorit "par" i en film. Har du sett X-men First class?
Sött. Och han är riktigt snygg dessutom. =)
onsdag 18 januari 2012
Lycka i olika former
En bebis har anlänt! Japp, inatt fick fina Längtan sin fina bebis. Stort grattis familjen!
Härligt att dem nu börjar komma, "Februari-bebisarna", det här är den tredje såvitt jag vet. 4 veckor kvar för oss, ungefär. Känns långt samtidigt som det ju är när som helst! Häftig känsla.
En mindre häftig känsla infinner sig när jag ställer mig på vågen. Hur är det möjligt att det tickar upp så fort????? Nu är jag inte jätte oroad eller panikslagen. Det mesta sätter sig runt magen och jag hoppas mycket försvinner när jag ammar. Och det som sen är kvar får jag helt enkelt kämpa bort. Men det känns... konstigt.
Och lite tungt.
Min egen tillfälliga lycka är att jag äntligen är färdig med mina gardiner till köket. Eller, inte helt färdig. Ska sy en liten till det sista fönstret och så tänkte jag göra omtag till de längder jag nyss sytt. Men det borde gå fortare än längderna... Jag hoppas det i alla fall. För på lördag ska de sitta uppe!
Vet fortfarande inte vad jag ska göra till för- och efterrätt... Inte kladdkaka, för det gör jag alltid känns det som. Var inne på semlor ett tag, men vet inte. Annars kanske lite grönsaker med god dip kunde va nåt? Bättre för min viktiuppgång är det i alla fall! Eller en fruktsallad med lite glass eller grädde?
Ne, får ta mig en seriös funderare på detta....
Härligt att dem nu börjar komma, "Februari-bebisarna", det här är den tredje såvitt jag vet. 4 veckor kvar för oss, ungefär. Känns långt samtidigt som det ju är när som helst! Häftig känsla.
En mindre häftig känsla infinner sig när jag ställer mig på vågen. Hur är det möjligt att det tickar upp så fort????? Nu är jag inte jätte oroad eller panikslagen. Det mesta sätter sig runt magen och jag hoppas mycket försvinner när jag ammar. Och det som sen är kvar får jag helt enkelt kämpa bort. Men det känns... konstigt.
Och lite tungt.
Min egen tillfälliga lycka är att jag äntligen är färdig med mina gardiner till köket. Eller, inte helt färdig. Ska sy en liten till det sista fönstret och så tänkte jag göra omtag till de längder jag nyss sytt. Men det borde gå fortare än längderna... Jag hoppas det i alla fall. För på lördag ska de sitta uppe!
Vet fortfarande inte vad jag ska göra till för- och efterrätt... Inte kladdkaka, för det gör jag alltid känns det som. Var inne på semlor ett tag, men vet inte. Annars kanske lite grönsaker med god dip kunde va nåt? Bättre för min viktiuppgång är det i alla fall! Eller en fruktsallad med lite glass eller grädde?
Ne, får ta mig en seriös funderare på detta....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)