Japp, nu ska ni få nåt att skratta åt. I alla fall ni som redan har barn.
Jag har tråkigt och känner att jag ändå vill skriva ner dem här tankarna. Så jag får helt enkelt bjuda på att ni kommer himla med ögonen eller le med ironiska ögon när ni läser.
Det handlar om mina tankar om min mammaledighet.
All den här TIDEN som jag kommer ha ni vet??
För bebisen sover ju mycket i början och vad ska jag göra då?
Jo de ska jag tala om för dig!
Jag ska städa. Baka. Laga mat. Städa igen. Gå prommenader både med och utan hund. Borsta hunden. Baka eller laga mat igen. Träna träna träna! Och förhoppningsvis hinna titta in lite på jobbet ibland också.
Det här är inte nån form av idyllisk bild jag byggt upp om att jag VILL ha det så. Eller att jag FÖRVÄNTAR mig att det ska bli så. Det är bara såna tankar som snurrar runt.
Jag tror att det är mycket för att just sitter jag här. Bebisen trycker och bökar, fast jag bara sitter still, det är väl för trångt där inne just nu antagligen. Men jag vet att om jag försöker göra nåt så blir jag trött, fort. Sammandragningarna sätter igång och jag flåsar som en flodhäst. Och ändå anser jag mig må BRA! Hur har dem som har en jobbig graviditet det??
Min mage är stor. Inte gigantisk, men stor. Den är lixom ivägen när jag ska göra saker. Den är tung för mina ben att bära omkring på. Och just därför så längtar jag nu efter allt jag kommer KUNNA göra, rent fysiskt, när bebisen är född.
Men nu är jag ju inte dum. Och inte fullt så naiv som inlägget kanske anyder.
Jag VET att barn tar tid. Jag VET att bebisen inte sover mer än korta stunder i sträck. Jag VET att det kommer vara jobbigt med amning m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.m.
Men i min fantasi, så ser jag mig själv just nu på gymmet, på en crosstrainer för att vara exakt. *Liten sover i sin liggdel från vagnen på golvet framför och jag tränar till bra musik.
Nästa sovpass går jag ut på prommenad med vagnen och Rufus. Eller kanske passar på att städa/baka/laga mat.
Det är ändå lite roligt, att bara nu, dem här sista veckorna jag har kvar, får leka med dem här bilderna i mitt huvud. Fullt medveten om att dem inte kommer bli verklighet, men ändå, sugen på att låta hoppet finnas kvar där som en svagt lysande stjärna långt borta.
För att sen, om ett par veckor, med mitt mirakel i famnen, trött som ett as med såriga brsötvårtor konstatera att jag är lycklig som få, men vad är det för fel på snabbmat?? Och hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!!
Jag skrattar inte men småler lite för mig själv ;-)
SvaraRaderaskojar bara med dig, klart att du ska drömma om hur det kommer bli i framtiden för ingen kan veta hur det blir...hur som helst så kan jag säga att du har en underbar tid framför dig. Första tiden med en nyfödd är helt underbar tycker jag! Sen om du kommer orka/hinna med allt du drömmer om vet jag inte. Med mitt första barn kunde jag sitta i timmar och bara titta på honom när han sov för jag var så kär i honom. Självklart var jag det i de andra också men då fanns inte riktigt tiden till det.
många kramar och lycka till
Karin/villhabarn
Fast du... Jag fick ett barn som funkar så. Allt bara flöt på, sov sött, amning som aldrig krånglade. Sömnbrist?! Vad gör bebisar - jo de sover, vem säger inte det. Skäms nästan för att prata om min föräldralediga tid, det var så otroligt lyxigt enkelt. Ibland tenderade det till långtråkigt bara. Bra att du har en "plan", sedan måste man såklart vara flexibel och beredd på att avvika från den, men det måste inte vara slitigt med en bebis. Hur skulle folk klara av att skaffa syskon isf?
SvaraRaderaJa, alla barn är olika precis som vuxna.. och man vet aldrig vad för sort man får ;)
SvaraRaderaJag hade liknande tankar som du förra gången, men fick ett barn som inte ville sova så mycket. Men några månader senare fick jag ändå tid till sånt jag ville göra, träna, baka och träffa vänner. Allt löser sig bara man inte har för stora föväntningar/förhoppningar och blir besviken. Det blir ändå bra även om det inte blev som man trodde :)