Fint gravid

Japp, den kommentaren fick jag idag. Man skulle kunna uppröras av sättet att uttrycka sig, men eftersom det var en komplimang så väljer jag att inte ta upp den diskussionen!
Snällt sagt och snällt menat. Så jag tackar och bockar!

Som SusyQ kommenterat så börjar det ju närma sig rejält nu - I love it!!! Det känns jätte bra. Det är underbart att ha honom i magen och jag njuter av den tiden som är kvar.
Men jag längtar. Längtar efter att få se honom i ögonen. Längtar efter att få känna hans hud under mina fingrar. Längtar efter att se hans första skratt.

Jag fasar och längtar efter förlossningen. Är grymt nyfiken på hur det kommer att vara när de startar. Kommer vattnet gå? Kommer jag få värkar? Kommer jag fatta på en gång att det är värkar? Hur ont kommer det att göra? Hur kommer jag att "klara" smärtan? Undrar vad det blir för bedövning och hur lång tid allt kommer ta. Undrar om jag kommer att får ringa Conny och säga att jag tror nåt är på G eller om han kommer vara hos mig redan då?
Har ju fasat lite den senaste veckan... Men mest har jag försökt identifiera känslan som jag haft. Och härom dagen tror jag att jag kom på det. Jag vill göra "bra" ifrån mig.
Sån är jag. Så har jag nog alltid varit och kommer säkert alltid vara, att jag vill vara "duktig". Och hur är man duktig på att föda barn? Jo, man komemr hem med ett barn. That´s it. Det finns inget bättre eller sämre. Det finns bara ATT föda barn.
I alla fall är det så i mina ögon. Och därför känner jag mig lite förvirrad. Jag har inga förväntningar på in egen prestation. Vilket ju är jätte skönt!!!
Min enda målsättning är att slappna av och ta det som det kommer. Om jag klarar mig med bara lustgas - toppen! Tar jag varenda bedövning de har att erbjuda - jaha, tur att det finns då!

Ja, jag längtar. Så är det. Efter allt!