Surfade runt på facebook och läste en status:
"När jag var liten, då hade jag ingen Xbox utan en sand-box. Vi hade inget Wii utan skrek wiii i skogen. Jag hade en cykel och tennis skor.. Min mamma ringde mig inte på mobilen.. hon ropade istället mitt namn från en öppen dörr.. Jag lekte med mina vänner UTOMHUS.. inte ONLINE.. Posta detta på din vägg om du har druckit kranvatten, skrapat upp knäna och klättrat i träd och överlevt... :)"
Och jag kunde inte låta bli att börja fundera....
Jag hade Nintendo 8-bitars. SÅ roligt! Sen kom det playstation som vi fick en jul, men det var lixom inte riktigt lika skoj och spelandet rann ut ganska mycket i sanden.
Jag lekte ute men tittade även en hel del på tv, och spelade lite tvspel. Jag fick min första mobil när jag va typ 14 tror jag...
Det är min bakgrund i ämnet.
Men tanken som slog mig har inte med mig och mina tv vanor att göra. Utan med den person (som för er info är nånstans mellan 40 och 50 år) som skrev detta, eller iaf kopierade in det på sin status. För jag vet, first hand info, att hennes son hade tvspel. Och har spenderat flera helger de senaste åren med att LANA. (= sitta massa männsikor i ett rum med datorerna ihop kopplade och spela dataspel istortsett oavbrutet under en hel helg!)
Om hon nu älskade sin barndom och vill förespråka den och samtidigt trampa lite på den barndom som det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet erbjudit sina nya männsikor - varför köpte hon dessa saker till sin son? Varför uppfostrade hon honom på ett sätt som fick honom att föredra instängda rum med dataskärmar, framför skogsprommenader och kojbygge?
Nu kan man ju inte bokstavligen forma sina barn hur man vill. Speciellt inte när det gäller intressen. Det vet jag.
Men det är ju ändå våra föräldrar som försett oss med dessa prylar. Och, like it or not, skapat detta samhälle och detta teknikberoende. För inte tusan har barnen gjort det själva!
Nu inser jag att jag är lite av ett mellankort i denna lek. Eftersom jag är född på 80-talet så har jag nog kanske fått det bästa av dessa två världar. Lucky me!
Vad tycker du?? Spelade du tv-spel? Kan man argumentera att det är föräldrarnas ansvar när barnen "bara sitter framför datan", eller är barnen mer individer än så?
Jag tycker att det är föräldrarnas ansvar, helt klart. Åtminstone till barnen är 12-13 år... Jag spelade inte tv-spel. Ej heller fick jag se så mycket på tv och film. Däremot får Elna kolla på film någon gång om dagen, ibland mer... Men jag inbillar mig att om vi hade bott på landet med större tillgång till utelek så hade hon varit ute mycket mer. Vi får se om vi köper hus på landet hur det blir... Huset vi kollade på är vi intresserade av, men mina svärisar som tidigare lovat att låna ut pengar när vi ska köpa hus tycker inte att det huset är lämpligt. Dom kan bara tänka sig att låna ut pengar till ett mindre hus i ett mer attraktivt område, (därav mitt något irriterande blogginlägg igår...). Jaja, vi får se hur det blir med Elnas filmvanor om vi flyttar. Men det är definitivt mitt ansvar, eftersom jag tar fram datorn åt henne osv...
SvaraRadera