Jag har varit lite nojig. Jag erkänner. Har försökt att inte vara det, men det har kommit krypandes...
har funderat på att ringa BM och be om att få komma och lyssna på hjärtljud. Men hållit mig för alla har sagt "Det är klart allt är okej!"
Men igår ringde jag och hon sa att "Det är inte säkert att vi hittar nåt hjärtljud och då kommer du nog bli ännu mer orolig. Men om du vill chansa är det bara att du kommer ner så klämmer jag in dig mellan två patienter." Hur bäst är dem på min MVC??? Så snälla!
Jag funderade lite och åkte sen ner.
La mig på bristen och hon började med att känna på magen för att hitta livmodern. Och det var svårt sa hon. Till slut hittade hon den långt ner och sa att den var liten. (Inte så konstigt att jag inte lyckats känna den själv!)
Fram med micen iaf och än en gång "Då försöker vi men det är inte säkert att jag hittar!". Jag väntar och det är tyst.......
"Fan!" tänker jag. Men jag ska inte noja mer nu. Jag visste att det kunde bli såhär........
"Jag har en gammal Ultraljuds maskin från Jesus tid, jag kan försöka med den..." säger världens bästa BM! Hon går och hämtar och så på med mer kladd.
Och där är han! Min lille pojke!
Bilden är liten och grynig. Men jag ser att han rör sig lite, men inte mycket, han låg nog och sov när vi kom och störde. =) En liten liten prick visar ett pickande hjärta. Lättnad!
Så nu vet jag att jag har en levande liten liten bebis därinne. Det känns fortfarande lite overkligt. Men underbart!
Jag vet ju inte om det är en pojke eller flicka, men när jag låg där på britsen så var det tanken som kom, när jag såg bilden. Inbillning eller instinkt? Det är frågan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar