Idag var Conny en bättre make och tog sin griniga lilla son så jag fick försöka sova. Tyvärr kom han in två gånger för matning så jag fick bara nån enstaka timme extra, men det var iaf lite grann!
Jag har dock känt mig helt mosad hela dagen med ett humör som kan liknas med en kaktus. Och tårarna har hela tiden bränt bakom ögonlocken.
Saken är såhär. Vi fick ju till det med lite rutiner och det kändes jätte bra! Jag fick sova lite mer på nätterna och dagarna förlöt bra, med en glad pojke som sov och åt och tittade nöjt omkring. Men så nu i några dagar har det inte varit lika bra.
Kian har knappt sovit efter nattamningen utan velat gå upp för dagen redan vid ca 6. Och när man är klar med nattamning kl 4-5 så känns det i tidigaste laget! Under dagen sen har han varit GRINIG. Korta korta stunder tyst och nöjd och tittat lite, men mesta tiden arg som ett bi och skriker hjärtskärande. Det är inget fel, såvitt jag kan se. Han äter, kissar och bajsar. Men det är det här med sömnen som strular, så han blir ju övertrött. Och sen är han ju bara 5 veckor, så han kan ju lixom inte göra så mycket än. Babygymet är lite lite roligare, men ännu inte jätte kul. Så han blir väl uttråkad och otålig. Och då blir han sur.
Frågan är då vad jag ska göra åt saken?? Ingenting antar jag. Eller???
En del av mig vill ju göra allt jag kan för att han ska vara glad, men de funkar lixom inte. Om jag håller honom i famnen och går omkring HELA tiden och små "studsar" så är han ganska nöjd. Men i övrigt kan jag lixom inte glädja honom så lätt. Om det inte är en av dem stunder som han nöjer sig med att sitta och titta, men idag har jag upplevt det i kanske 15 sekunder totalt...
Samtidigt så vill jag ju inte skämma bort honom för mycket heller. Eftersom han är grinig, för att han är grinig inte för att nåt är fel (tror jag) så kan vi ju inte fjäska hur mycket som helst heller. Eller???
Vi kan ju inte plocka upp honom så fort han piper, det känns fel...
Men jag vill ju att han ska känna sig älskad. Vill inte att han ska känna sig övergiven för det är ju så han ser ut att känna...
Suck. Det är svårt det här med föräldraskap! Iaf just nu.
Som jag sa härom dagen, förlossningen kan jag göra igen, men dem här första veckorna är tunga! Ska bli skönt när det här också är i backspegeln så jag kan säga "Allt hittills har varit helt okej, men nu när han får tänder - gud så jobbigt det är!" eller "Och jag som tyckte han var lite kinkig förut, den här tvårstrotsen...!"
Allt är ju värst när man är mitt i det. Så jag längtar fram. Tills min älskade unge är lite gladare.
Jag vet hur du känner. Och då har jag ändå ett ovanligt jämställt förhållande tror jag... Jag har ett tips: Köp/låna en sjal, surra fast den på Conny och så i med Kian. Jag har inte haft gnälliga barn, men nära vänner har haft barn som endast accepterat att bäras i sjal de första månaderna. Och dom barnen är inte bortskämda nu när dom blivit större. Lika lite som att Elna vill sova i vår säng trots att vi samsov länge. Är det något jag lärt mig efter två bebisar är att man inte kan bestämma över dom och uppfostra dom. Dom gör ändå som dom vill och det är lika bra att gilla läget. Framåt ett årsåldern kanske man kan börja införa regler, om man tycker det är viktigt. Relationen med pappan måste man däremot ha högre krav på. Det MÅSTE funka, annars blir man galen och ingen kul typ... KRAM!!!
SvaraRadera