Idag var jag hem till mina föräldrar igen. Och då slog det mig, nånting väldigt vackert, att de redan känner så mycket för Kian. De har träffat honom tre gånger, vilket inte är mycket. Men redan kan man se så mycket kärlek i deras ögon. Och när de får hålla honom… ”Bara” för att han är min son. För att det är deras egen familj så fylls de redan av kärlek till den här lilla personen.

Jag smsade min syster om min insikt och hon svarade att hon känner likadant. Trots att hon bara träffat honom en gång (och inte ens hållit honom än!) så känner hon ett starkt band till honom.

Så fint!