Sorg

Jag sörjer. Jag saknar. Jag längtar.
Men det gör ingen skillnad för han är borta.

Hela dagen har känts helt okej. Faktiskt!
Men nu är jag ensam. Kian sover. Conny är 25 mil bort. Och det är tyst i huset.

En del av mig vill släppa ut det. Det kommer att komma och jag måste ge efter för det ibland och låta tårarna trilla. Så är det bara. 16 år. Det är inget man bara släpper.

Samtidigt vill jag ju inte vara ledsen. Jag vill luta mig mot det faktum att det var rätt beslut. För det var det. Det vet jag. Men ändå tungt.

Nu har jag torkat tårarna och verkligheten börjar bli tydligare igen. Skumt det där! Känslor.
Men det är ju just ensamheten och tystnaden som blir problemet. Blir väl att somna till "Tintin" filmen ikväll igen. Som igår. Och flera andra kvällar.
Efter att Kian ätit klart får han somna i min famn. Sen lägger jag honom bredvid mig i sängen, sänker ljudet på filmen så att det bara hörs lite lågt. Lägger mig med ansiktet mot Kian, tittar på honom, blinkar. Tittar igen och blundar en stund. Tittar, blundar en längre stund..... Plötsligt är det mitt i natten och jag stänger av tvn som slutat visa film för länge sen. Lovely!