Dagarna går. Jag är ensam. Lilleman växer. Hästen är eventuellt sjuk. Huset och trädgården ser ut som bombnedslag. Vattkoppor finns i närheten. Det är sommar!

Ja, lite positivt och lite negativt. Det är väl så livet ska vara.

Byggbranchen är fortfarande inte på topp vilket gjort att Conny helt enkelt får ta sig dit det finns jobb. Återigen pendlar han alltså till Linköping i veckorna. Mycket tråkigt för oss alla tre eftersom han missar så mycket tid med Kian. Och extra tråkigt för mig som går hemma HELA dagarna och nu även blir ensam på kvällarna. Och såklart att jag saknar honom rent allmänt också!
Men vi hoppas att han snart ska kunna jobba här hemma igen. Hoppas hoppas. Annars blir det helt enkelt så att jag och Kian och Rufus får flytta ner till Linköping för en tid. Inte så sugen på det!

Nu har dessutom min söta systerson fått vattkoppor. Och jag som i vanliga fall är väldigt mycket hos min syster är således ÄNNU mera ensam nu... Om jag haft det så är ju jag i stort sett safe (mycket ovanligt att man får det mer än en gång i livet) och då är även Kian immun tills han är 6 månader, genom mig lixom. Men när jag var liten så hade jag bara 3 prickar i pannan... Och jag vet inte säkert om det räknas. Det hade sagts till min mamma då att det räknades, så det borde ju göra det. Men jag vill ju lixom inte chansa i onödan.. Känns det som.
Samtidigt vill jag ju inte vara fånig... Men... Ja. Frisk bebis är ju att föredra om jag ny har lyxen att påverka saken...

Frisk är däremot inte min häst. (Snygg övergång eller vad??)
Min vackra springare är 25 år ung. Världens snällaste. Men om jag säger såhär: Veterinärerna känner igen oss utan att behöver läsa journalen. Det är inte bra!
Denna gång har han ökad puls i hovarna. Detta kan vara ett tecken på fång. Eller nåt annat med benen. Veterinären gav ingen direkt diagnos. Men vi pratade om att eftersom han är till åren och har lite skavanker i sin sjukdomshistoria så bör man tänka på att han ska få ett värdigt slut. Att man inte bara medicinerar och försöker hålla homnom vid liv så länge som möjligt. Och det har jag ju redan tänkt på. I typ 3 år.
Jag har hela tiden sagt att jag vill ta bort honom innan han blir ordentligt dålig/sjuk igen. Men hur vet man det? Man vill ju inte ta bort i förtid heller. Såklart.
Just nu har jag bestämt att han ska få vila över helgen så får vi se vad som händer med hans hovar och pulsen där. Om det utvecklas till en hälta, eller om en kort vila är allt som behövs för att få honom tillbaka på banan.

Och så bombnedslaget då. Ja. slagEN får jag väl skriva till och med. Trädgården - där går det i alla fall framåt! Vi har köpt en grästrimmer så att vi kommer kunna klippa gräsmattan med den i år. Eftersom vi inte gjort iordning sen trädfällningen i höstas så går det nämligen inte att köra med gräsklipparen. Garaget börjar närma sig färdigt och rishögarna är snart borta allihopa!
Vi har sagt att allt ska vara klart i September då ska vi så ny gräsmatta så att det är jätte fint till nästa år. Jag hoppas verkligen att vi får till det.
Insidan av huset är en annan historia. Vi är lata stökhögar. Det är väl sammanfattningen. Köksbordet tex blir ALLTID fullt med skit. När vi kommer hem lägger vi saker där. Post. Blöjväska. Nu har jag även ställt en korg med ren tvätt som ska sorteras där. WHY???
Jag skulle vilja vara en ordningsam person. Det skulle jag. Vilja.

Men lilleman. Min söta prins. Idag vände han äntligen från mage till rygg! Jag blev så glad!!