När jag först fick veta att jag hade fått missfall, så blev jag såklart ledsen. Men jag anade redan att något va fel, och visste aldrig att jag var gravid, förrän samma dag som det konstaterades att jag fått missfall.
Så det blev inte så mycket mer med den känslan. Ledsen och besviken. Men det stannade där.
Självklart tänkte jag på det, men eftersom det var så otroligt tidigt så tänkte jag att "Det är sånt som händer", att det faktiskt, tyvärr, inte är så ovanligt.
I mitt fall var det ju i stort sett som en lång mens....
Jag har tidigare inte anklagat mig själv, men jag har tänkt att det troligen hade med stress att göra.
Det var otroligt mycket på jobbet under August och September. Och det var då jag fick missfallet, under min jour helg dessutom.
Eftersom jag innan missfallet hade hittat min ÄL redan på dag 9, så trodde jag att det kanske var därför det inte gick vägen.För att min kropp stött ut ägget för tidigt.
Nu idag kom jag på en annan tanke.
Jag hade ÄL på Måndagen. På lördagen började jag blöda och hade som mensvärk. Eftersom jag skulle ner och stå i valstugorna så tog jag två ipren, för att slippa värken.
Jag tänkte att det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå redan fått mens så kunde jag ju ta ipren utan att det var nån fara.
Men den här veckan har jag läst lite. Och hittat två saker som fått igång oroliga tankar:
1. Ipren kan få ägget att lösa upp sig. Typ. Nåt sånt var det iaf. Att ta ipren är direkt skadligt för ägglossning och graviditet iaf. Det var så jag förstod texten.
(Nu blev jag litte smått upprörd när jag läste texten så jag kan ha överdrivit min tolkning lite)
2. Nidblödningar uppstår oftast omkring dag 5. Lördagen var dag 5.
Tänk om det jag hade var en nidblödning. Och när jag tog ipren, så blev det ett missfall..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar