Nej, det här har ingenting med gårdagens inlägg att göra!
Min fråga är denna, är vissa individer väldigt svåra (för att inte säga omöjliga) att uppfostra, eller behandlar man alla olika?
Om vi börjar med människor så kan vi ta mig och mina syskon som exempel.
Vi är tre stycken, födda: flicka - pojke - flicka.
Vi har växt upp i samma hem med samma föräldrar och samma regler. Ändå är det svårt att hitta tre personer mer olika!
Anledning till att jag kom att tänka på det här idag, var för att jag när jag var ute och gick med Rufus på lunchen mötte grannen med dennes tre hundar.
Dem har två STORA St Bernard på närmare 80kg skulle jag gissa. Och en liten golvmopp på 4kg.
När vi ska mötas går han åt sidan och platsar sina hundar. Dem två stora sitter tysta och väntar på att vi ska passera. Medans den lilla studsar, skäller och morrar, TROTS att husse säger åt den att vara tyst.
Så min fråga är nu varför han lyckades ha pli på dem två stora som egentligen skulle ha kunnat dra iväg med honom flygandes efter, men inte den lilla som han skulle kunna hålla igen truten på med en hand.
Visst. Nu är ju alla olika och en teori kan vara att dem stora helt enkelt inte hade något emot oss. Men när dem är lösa på tomten brukar dem springa utmed staketet och ibland skälla när vi går förbi. Så dem bryr sig!
Min teori, är att dem helt enkelt är hårdare (kanske omedvetet) mot dem två stora. För dem MÅSTE vara lydiga. För så känner jag med min hund, jag måste kunna kontrollera honom, annars funkar det inte.
Vad tror du??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar