Känslor och tankar kan skifta så fort.
Så fort att det är nästan skrämmande.
Plötsligt börjar sambon prata om att han är orolig för ekonomin om vi får barn nu. Han är egen företagare och kan ju därör ibland stå utan jobb under en period.
Det är klart att den tanken har slagit även mig. och vi har även pratat om det tidigare. Men nu lät det som... jag vet inte...
Jo, jag vet. Jag överdriver.
Det är skönt när man kan inse det själv....
Det är klart att det känns lite läskigt att inte ha 100% koll på inkomsterna. Men det löser sig! Jag har fast jobb med helt okej lön. Han är duktig och har jobb. Sen om det blir nån kort period när han inte har jobb så får vi väl helt enkelt ha sett till att spara ihop pengar så vi klarar oss ändå.
Det löser sig.
Jag blev bara så ledsen.
Imorgon har jag BIM, och jag är så hoppfull.
Så satt vi här i soffan och hade det jätte mysigt, så jag sa "Å va jag hoppas att jag är gravid nu" hans svar??
"Mmm". Jag hade verkligen hoppats på ett "Jag med". Jag la ju upp det så tydligt att jag inte trodde att det var möjligt med något annat svar.
Han vill ha barn. Det vet jag och det har han sagt flera gånger. Det är bara det att han helt enkelt inte längtar lika mycket som jag. Vilket ju inte är så konstigt med tanke på att jag har längtat i flera år. Och han började känna sig redo för ett år sen.
Känner mig ensam just nu. Vill så gärna att han ska längta med mig. Hur kommer det bli när/om jag plussar?
"va kul" eller "ja sa ju att det skulle bli tidsnog". Jag har svårt att se att hans "entusiasm" kommer att kunna synas (om han ens känner någon förrän den dagen barnet verkligen ligger i hans famn). Speciellt om han står bredvid mig när jag hoppar av lycka och tårarna rinner nerför mina kinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar